Att förakta litteratur med stort L hör idag till god samtalston – även bland författare. Klassiska höglitterära ambitioner är inte bara satta under debatt utan har mer eller mindre förpassats till parodins område. Att utgöra en röst, att gestalta en extraordinär erfarenhet, att förstå det som är annorlunda genom att leva sig in i det, att konstruera ett nytt språk för att uttrycka nya erfarenhetsfält. Allt dylikt har i flera decennier nu framstått som naiva romantiska villfarelser, juvenila pretentioner eller cyniska skenargument i kulturella maktspel. En viss likgiltighet har länge rått i frågor om vad kvalitet egentligen är: Är inte också det begreppet en chimär, ett snobbarnas påhitt för att legitimera sin egen elitism? I den amerikanska bokvärlden – dit de flesta stora svenska förlag ständigt sneglar – talar man sedan länge om självcensur och moraliskt tryck. Vem som får skriva vad har blivit en mer central fråga än hur man gör det; textens moraliska budskap är ett essentiellt försäljningsargument; kvalitet är i sig en fråga om etik. Det har resulterat i en diskurs där amatörismen upphöjts till ideal och där kunskap är en fråga om självpositionering. Litteraturtekniska frågor har sedan 1970-talet trängts undan av extralitterära spörsmål, såväl i tidningarna som på universiteten. Man får en känsla att de flesta som arbetar med litteratur idag egentligen hatar den och helst hade stannat hemma och tittat på Netflix.

Litteraturen har visserligen alltid gjort uppror mot sig själv och sina etablerade normer, men sällan har litteraturvärlden i sig till så stor del bestått av människor vilka betraktar sitt verksamhetsområde så nedlåtande och föraktfullt. Två böcker har på senare år lyft fram litteraturhatet som en tidstypisk erfarenhet och sökt placera det i en vidare historisk kontext. Enligt William Marx, som ifjol blev professor i litteratur vid Collège de France, är motståndet mot litterär verksamhet visserligen utmärkande för vår tid, men också ett normaltillstånd. Hans essä La Haine de la littérature (Les Éditions de Minuit, 2015; på engelska som The Hatred of Literature, Harvard University Press, 2018) är en översikt som spänner över hela litteraturhistorien, med titeln hämtad från Flaubert, men med udden riktad just mot vad han kallar ”den antilitterära” samtiden. Året efter hans essä utkom även en kort bok av den amerikanske poeten och autofiktionsförfattaren Ben Lerner med en förvirrande snarlik titel, The Hatred of Poetry (2016, på svenska som Varför alla hatar poesi, 2017). Lerner hör till en av de mer firade av de yngre amerikanska rösterna och är därvidlag representativ för litteratursynen inom den mer avancerade amerikanska litteraturmiljön. Båda dessa essäer analyserar skönlitteraturen och dikten som en sorts negativt definierad verksamhet, ständigt utsatt för attacker såväl inifrån som utifrån. Litteraturhatet har alltid åtföljt litteraturen, menar de, men sällan har det ätit sig in i dess innersta väsen på samma sätt som idag. Deras utgångspunkt är Platons förvisning av diktarna ur idealstaten och denna tankes fortsatta historia. Slutsatserna de drar är dock radikalt olika. Möjligen ofrivilligt gör sig Marx och Lerner själva till representanter för två olika ”kulturer” och deras sätt att närma sig de höglitterära frågorna, eller åtminstone schablonbilder av dessa kulturella miljöer: den ”marknadsdemokratiska” amerikanska och den ”elitistiska” franska.

För William Marx finns ingen litteratur utan antilitteratur – så kallar han all verksamhet som motsätter sig litteraturen och som genom sitt motstånd definierar vad litteratur är: genom att underkänna, fördöma och förbjuda. Som utgångspunkt för det moderna litteraturbegreppet tar han diktarnas exil – det är genom förvisningen, menar han, genom avklyvningen, som litteraturen som föreställning skapas. Litteraturen är ”ce qui reste quand on a tout enlevé” (”vad som återstår när allt annat avlägsnats”).

”Diktare har betraktats som amoraliska lögnare som inte vet vad de talar om, litteraturen som ett ansvarslöst hittepå.”

Men inte bara. Det finns, menar Marx, även strukturella aspekter som med nödvändighet gör litteraturen ”skandalös”, det vill säga förskjuter diktaren till en specifik position som gemene man inte kan låta bli att finna upprörande. I vardagsspråket är det långt ifrån självklart att tala om någonting annat än den omedelbart tillgängliga verkligheten. Diktarens möjlighet ”att få en frånvarande verklighet att hända” (frambringa händelser genom att få åhöraren eller läsaren att föreställa sig dem) och ”att modifiera sin egen persona” (att tala i en annans namn, att använda första persons pronomen om en annan) är ”att bryta kopplingen mellan deixis och lexis”, det vill säga mellan mening och kontext, ”att få språket att agera som masken på en schaman”. Dikten talar alltid för någon annan, med någon annans stämma. Den pekar mot något, men när åskådaren tittar dit finns ingenting där. Med början i riten – där rösten tillhör det gudomliga – och vidare hela vägen till den polyfona romanen, där rösterna tillhör materiella individer som är andra än det berättande jaget.

Mot detta har omvärlden ända sedan Homeros (och med största sannolikhet ännu tidigare) haft några grundläggande invändningar. Möjligen var, gissar Marx, redan det antika eposets åkallan av det gudomliga, av muserna, en sorts samtida inomlitterärt självrättfärdigande, ett försvar mot den kritik som riktades mot diktens själva förekomst. Litteraturen börjar, konstaterar han med en typisk fransk förkärlek för epigrammatiskt språkbruk, när den börjar få problem. Genom essän urskiljer Marx fyra positioner utifrån vilka litteraturen har ställts under sådana angrepp och, i förlängningen, blivit definierad. Dessa fyra är Auktoritet, Sanning, Moral och Samhälle.

De tre första framstår som tämligen förutsägbara angreppspunkter. Litteraturen saknar auktoritet att tala om människan – det menade redan Platon. Diktaren har ingen möjlighet att samla all den praktiska kunskap (Kan en författare verkligen skildra hur det är att vara snickare utan att själv ha varit det?) som krävs för att gestalta den konkreta mänskliga tillvaron. Bara filosofin – eller religionen – besitter den auktoriteten, eftersom den rör sig i den rena, abstrakta tanken.

Dikten är även, liksom retoriken, en sorts sofism, en folkförledarkonst. Diktaren är alltid ute efter att uppnå någonting specifikt, i synnerhet en social eller ekonomisk fördel, men maskerar sin egennytta i objektiva termer eller som andliga aspirationer. Först filosofin, sedan religionen, därefter naturvetenskapen och numera sådant som sociologi, psykologi och culture studies har alla attackerat litteraturen i fråga om Sanning och Moral. Diktare har betraktats som amoraliska lögnare som inte vet vad de talar om, litteraturen som ett ansvarslöst hittepå. Antingen produceras en kunskap som inte kan kvantifieras, eller så produceras ingen kunskap alls. Uppenbara sanningar och moraliska lagar utmanas för sakens skull. Kvinnorna förläser sig på romaner och försakar sina hem. Litteraturen förstör familjevärden eller tvärtom försvarar dem när de anses förlegade. Författaren har fel åsikter, var elak mot sina närmaste eller är överhuvudtaget en nazist.

Den gemensamma nämnaren för ovanstående tre angreppsmotiv är att man i sina attacker likväl har tillskrivit litteraturen en vikt, en samhällelig betydelse. Man kritiserar bara sådant som är ett hot. Den position i vilken litteraturen idag har hamnat i vissa delar av väst är svagare än så. Vad man inte är medveten om, hävdar Marx, är att vi redan lever i Platons idealstat, i ett samhälle där poeterna har fråntagits sin auktoritet. Litteraturen är inte ens värd att kritisera längre.

Även Lerner tar Platons påstående om diktens ofullkomlighet och diktarens folkförledarroll som sin utgångspunkt. Men snarare än att diskutera diktens sanningsanspråk eller moraliska ansvarsområde tar han helt enkelt Platons idealistiska analys för sann. För Lerner är poesihatet sålunda ett poesins grundläggande villkor: ett självhat som härrör ur det att diktaren är medveten om att alltid vara utlämnad åt sin egen begränsade föreställningsförmåga och stå i beroende av läsarkretsen, det vill säga folket, eller ska man kanske säga: marknaden. Hatet härrör ur poesins omöjlighet, dess oförmåga att leva upp till sitt eget ideal, som för Lerner är ouppnåeligt. Detta är ”den poetiska principens beska logik”. Poesin väcker alltid känslor av falskhet och besvikelse, av förväntningar som aldrig riktigt infrias. Det blir liksom aldrig sådär världsomvälvande bra som de hänförda litteratursnobbarna hävdar att det är.

Den idealistiska paradoxen är för Lerner en subjektivt upplevd erfarenhet. Det faktum att en konstnär aldrig lever upp till sina egna krav – många är de exempel på idag kanoniserade storverk om vilka upphovspersonen uttryckt sig nedsättande – tar Lerner bokstavligt: som bevis på diktandets grundläggande omöjlighet. Poeten trampar på ostadig mylla av självhat och bekräftelsebehov. Men den romantiska bekräftelsen är omöjlig i ett demokratiskt samhälle där den kufiske poeten av det enkla folket alltid kommer att betraktas med misstänksamhet och hånfullhet. Självhatet och de ständiga besvikelserna är inte nog för att tala med stark stämma i en poesifientlig värld. ”Det finns ingen äkta poesi”, slår Lerner istället fast. ”Poesi är ett ord som betecknar ett slags värde som ingen enskild dikt kan realisera.”

”Man får en känsla att de flesta som arbetar med litteratur idag egentligen hatar den och helst hade stannat hemma och tittat på Netflix.”

Just diktarens relation till det så kallade ”folket” är för både Marx och Lerner en central ingrediens i dagens litteraturhat. Om det förut var aristokraterna som tyckte att litteraturen inte var tillräckligt aristokratisk, är det idag folket, menar Marx, som inte anser den vara tillräckligt folklig. I värderingen av denna slutsats skiljer sig Lerner och Marx emellertid radikalt. För Lerner, som själv ser sig som en del av ”folket” (”dikten är en teknologi som förbinder mig med mitt folk”) innebär det en omöjlig premiss som poesin alltid kommer att behöva misslyckas med att övervinna. För Marx utgör det så kallade folket i själva verket det största hotet mot litteraturen.

Med tanke på hur mycket av dagens kulturdebatt som går åt att diskutera författarnas positioner, kulturtillhörigheter och ställningstaganden kan man kanske inte riktigt hålla med Marx i hans analys av att samhället inte längre tar litteraturen på allvar. Är det inte tvärtom? Uppenbarligen kan en påhittad historia ännu idag innehålla tillräckligt med ”triggers” för såväl överkänsliga unga romantiker som luttrade akademiker. Men det är just detta som, i Marx begreppsvärld, är antilitterärt:

”Satt under tvivel”, skriver Marx om dagens situation, ”är författarnas förmåga att uttrycka aspirationer, behov och ideal hos det samhälle de tillhör, att agera som samhällets röst och att representera det på ett troget sätt i dess komplexitet och mångfald.” Eller åtminstone deras möjlighet ”att förkroppsliga värdegrunden och intresset hos en specifik grupp eller klass”. Även Lerner ägnar stort utrymme åt denna fråga i samband med Walt Whitman, som gjorde sig till talesman för hela nationen, och frågan om poetens roll i en pluralistisk demokrati. För Marx innebär det att litteraturens essens ifrågasätts, förmågan att göra just det som endast litteraturen kan: att närvarandegöra det frånvarande, att tala med en annans stämma. Dagens kritiker menar snarare att litteraturen aldrig har gjort det: den har bara lagt orden i munnen på de andra och tjänat som ett verktyg i händerna på makt och elit. Litteraturen och dess särskilda frigörande intellektualism har varit en bluff. Om man förr i tiden hatade litteratur för vad den uttryckte och stod för, ifrågasätter man idag dess egna självdefinitioner.

Efterkrigstidens akademiska tänkande har lagt grunden för att seriös litteratur betraktas med hånfullhet, menar Marx. Han tar sin utgångspunkt i C P Snows berömda föreläsning i Cambridge 1959 där denne tecknade en konflikt mellan ”två kulturer”. Om man skrapar på ytan, menar Marx, ser man att vetenskapen i denna uppdelning står för allt som är demokratiskt gott, medan litterära intellektuella mest representerar snobberi, elitism och bakåtsträvande. Men ”ännu farligare”, menar han, har fransk sociologi varit. Genom att helt förbigå frågan om litteraturens värde – att förtiga den – demonstrerade Pierre Bourdieus och Jean-Claude Passerons arbeten med största möjliga tydlighet att litteraturen bara är ”ett maktverktyg i händerna på dominanta sociala klasser”. Denna ”insikts” betydelse för all fortsatt diskussion har varit förkrossande, i det att den öppnade en Pandoras ask med ett litteraturhat som förvägrar litterär verksamhet andlig mening. Skönlitteratur, konstaterar Marx, blir sålunda förstådd som ”en stilistisk effekt”, en enkel uppstädning som vilken text som helst kan undergå. Det enda som räknas är kontexter, som författarens position eller materiella villkor. Den senaste tidens debatter, från Peter Handke till den om litterär kvalitet, är illustrativa bevis på detta. Andra har lyft fram allt från nyhistoricismen till kulturmaterialismen, från Michel Foucault till Antonio Gramsci som upphov till det samtida ointresset för litteratur som hantverk och andligt fenomen. Hur det än ligger till med genealogin, kan man med fog hävda att en stor del av litteraturanalysen idag verkligen går ut på att läsa dikt som vore det en kulturdebattartikel. Men kanske är det inte teoriernas fel, utan de slappa läsningarnas?

”Men den romantiska bekräftelsen är omöjlig i ett demokratiskt samhälle där den kufiske poeten av det enkla folket alltid kommer att betraktas med misstänksamhet och hånfullhet.”

För Flaubert, varifrån Marx hämtade inspirationen till sitt begrepp, var ”litteraturhatet” ett tämligen centralt ord. Till Maupassant skrev han att det som händer när man skriver väl är följande: den breda publiken hatar en för att man tvingar dem att tänka; makten och eliten hatar en för att de känner sig hotade. Idag gäller nog inte det andra: få skulle på allvar oroa sig för att en roman skulle få några större samhälleliga konsekvenser. Därmed har skönlitteraturen förlorat sin samhälleliga betydelse. Men det första är alltjämt rådande: kvalitet väcker gärna folkhat.

Litteraturen törstar efter folket, alltmedan folket, med Paul Klees ord, saknas. Få är de författare och konstnärer som idag tycks acceptera att de möjligen skapar för femton, som mest femtio personer. Konstnären förefaller alltjämt göra allt i sin makt för att nå ut, för att tala till, med, genom eller för folket – medan folket stannar hemma och ser på Melodifestivalen. Gilles Deleuzes lösning på problemet var att definiera denna chimär till demos som någonting som ännu inte finns – någonting som verket skapar just genom sin implicerade publik: Litteraturen och konstfilmen talar sålunda till framtiden, till det som ännu bara står i begrepp att bli. Uppgiften är sålunda inte att tala till det som redan är tillhands, utan att skapa sin egen publik. Men den mycket uppenbara risken är därvidlag att verk blir liggande för att ”återupptäckas” efter författarens död, att filmer aldrig blir gjorda, att konstnärskap långsamt fördunstar i utdragna känslor av betydelselöshet.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Denna romantiska besatthet av ”folket” som sanningskälla och den enkle gemene mannen som den ultimate smakdomaren, en tvångsföreställning som tycks förfölja så många moderna kritiker liksom konstnärer, är emellertid precis det som har fångat den kringlitterära världen i dess oupplösliga motsägelse: ju mer man låter de befintliga massorna bestämma, desto mer skräp blir man tvungen att hylla som ”gränsbrytande” och ”välskrivet”. Ju fler målgruppsundersökningar som genomförs, desto plattare blir resultatet. Idag kan man nästan med hundraprocentlig säkerhet konstatera: den bok som ligger etta på Amazons bästsäljarlista är för en person med smak, omdöme och intelligens oläsbar. Så har det inte alltid varit, även om popularitet naturligtvis aldrig varit synonymt med kvalitet. Föreställningen att banal populärkultur är på något sätt mer folklig och sålunda demokratisk traderas som en självklar sanning, som om ”demos” och ”folkmassa” vore samma sak. Kulturens kapitulation inför konsumtionssamhället symboliseras väl av en essäist som Lerner – hos vilken ”folket” lika gärna hade kunnat ersättas av ”marknaden”, utan att hans argumentation hade tagit skada.

”Vem har sagt att författaren år 2020 måste bli hyllad av folkmassorna eller att en seriös roman måste nödvändigtvis utkomma på ett kommersiellt storförlag och hyllas i teve?”

Upphöjandet av plattityden ”välskrivet” till ett seriöst kritiskt omdöme är talande. Det som torde vara ett minimikrav är idag superlativ. (Skulle man verkligen tala om en roman av Virginia Woolf eller Thomas Mann som ”välskriven”?) Resultatet av en sådan intellektuell förflackning och språklig nedgång är två decennier av medelmåttighet. Ett fåtal avancerade böcker utkommer idag på små hemmaförlag, når nästan ingen, faller i glömska. Halvdana ”återupptäckta” romaner från tiden före kriget låter som långt mer avancerade än valfri prisbelönt bok sedan millennieskiftet. Mediokra återberättelser av sådant som alla redan vet och tycker hyllas av kritiker som ”våghalsiga” och ”nyskapande”. Ingen kan skilja en schablon från en tanke. Recensenterna uppvisar ett lågmält ointresse för litteraturfenomenet som sådant. Dagskritiken förmår sällan sätta det recenserade verket i en kontext, eftersom den saknar kunskap om kontexter och därför övertalar sig själv om att sådant som genretillhörighet och strukturell uppbyggnad, liksom litteraturens historia i allmänhet, är oviktigt och ointressant. När någon ändå skriver en längre analyserande text orkar ingen läsa den och gör man det är det mest i ett polemiskt syfte.

Den mer seriösa litteraturforskningen är å sin sida hopplöst intrasslad i knappologiska interna strider som är ointressanta för alla andra utöver det fåtal som aspirerar på en viss akademisk tjänst. Vi har en litteraturteori vars enda poäng är att antingen poststrukturalistiskt outsmarta eller identitetspolitiskt tillrättavisa verket. Vi har en essäistik som går ut på att berätta om hur någonting känns i stunden: en högstadieliknande berättelse om läsupplevelsen, en bastardiserad, om man så vill pornografisk form av det Susan Sontag kallade ”erotics of literature”. Vi har en läsarkrets som nöjer sig med att få höra hur någon erfar något och tar det som fullgod ersättning för tolkning och analys.

Paralyserad av kriterielöshet, besatt av sin skenföreställning om att den inte bara bör analysera världen utan också förändra den, gör den intellektuelle allt i sin makt för att övertyga det undflyende, vaga ”folket” om att kulturelitens position som bourgeoisie i själva verket är revolutionär. Sedan står den räddhågset maktlös inför all form av politisk kritik utifrån, skälvande ängslig inför sitt eget inre grupptryck. I slutänden uppträder alla ungefär som aktörer på en massmarknad, med den skillnaden att en varuhuskedja åtminstone vet hur man prackar på folket sådant folket inte visste att det ville ha.

Och just därför har den seriösa litteraturen aldrig mått bättre. Många är de som beklagat sig över storförlagens kommersialisering, mediedrev, självcensur, kvävande känslor av att leva under socialt åsiktstryck med mera. Men allt detta hat kan också bara vara bra för litteraturen. Vem har sagt att författaren år 2020 måste bli hyllad av folkmassorna eller att en seriös roman måste nödvändigtvis utkomma på ett kommersiellt storförlag och hyllas i teve? Den med pass i ett av västländerna befinner sig idag i en mycket fördelaktig position – så länge man är beredd att ge upp vissa medelklasskrav på materiellt välstånd och social gruppanpassning. Inringad av ett samhälle som uppenbarligen har fel och kanske rent av är på väg åt fel håll, men samtidigt inte fysiskt förföljd av det. Fattig, men med en allmän och mer eller mindre gratis sjukförsäkring. Hånfullt och med en klapp på axeln avfärdad men samtidigt lämnad i fred av ”folket”. Flera tusen års litterär utveckling att lära av. Oändligt billiga produktionsmedel. Mediokra kritiker som kan luras att tro att en ofullständig mening är ett konstfullt grepp för att gestalta det outtalade och det outtalbara. En lättretad allmänhet. Vad mer kan man som författare önska sig?