En förklaring är många hetsporrars aggregerade övertygelser. Fredrik Logevall talar i sin text om en tribalism som fördjupas, antar jag, i de socia­la mediernas ekokamrar.

Johanna Möllerström fokuserar på uppvaknandet från den amerikanska drömmen. Istället för ett gemensamt projekt ser vi en marginaliserad grupp vid sidan om en mindre grupp vinnare med nedlåtande syn på den vulgära massan: ”the deplorables”.

”Så vad är nytt med Donald Trump?”

Nicklas Berild Lundblad ger en sofistikerad analys av hur den mångförgrenade polariseringen omvandlat politiken till tomma gester. Det märks i hur USA som federation ersatts av stängd nationalism. Vad mera är, nationerna är delstaterna, med motsvarande ointresse för det amerikanska projektet.

I viss mån präglas dagens USA av tendenser som uppstod då landet grundades för andra gången, det vill säga efter inbördeskriget. Janerik Larsson balanserar vår oro med sin utblick över motsättningar vi känner sedan 1960-talet. Sedan dess har med något undantag varje president stått symbol för det yttersta goda eller yttersta onda. Så vad är nytt med Donald Trump?

Jag tror att Larsson underskattar de tekniska innovationerna för kommunikation. Striderna står inte längre mellan ledarsidor eller engagerade aktivister utan engagerar allt större delar av folket.

Erik W Larsson betonar den identitära tendens som sprider sig utanför universitetens campus. Det är denna Donald Trump förmådde utnyttja och underblåsa. Erik W Larsson identifierar inte Trumps väljare med bondlurkar och rasister, utan ser snarare människor som är medvetna om att Trump är en buffel, men han är åtminstone buffel – den enda politiker som uttrycker deras vanmakt.

Ulrika Gerth pekar ut medieorganisationernas affärsmodell som en drivande kraft. Men man ska då komma ihåg att kabelkanalerna trots allt når en mycket liten del av valmanskåren, dessutom konsumenter som redan är ideologiskt övertygade. Ingen republikan låter sig övertygas av MSNBC, lika lite som någon demokrat byter sida efter en kväll med Fox News.

Affärsmodellen gäller icke desto mindre. Den lilla tittarskaran räcker gott och väl för att gene­rera miljardvinster, särskilt som annonsörer ­älskar en homogen tittargrupp. Men orsak till den breda polariseringen? Jag tror att det är en övertolkning. Kabel-tv bidrar inte till ökad polarisering, snarare fördjupar den något som skapats någon annanstans.

Sara Norrevik finner orsaken till den stabila demokratins förfall bland annat i primärvalens roll. Jag tror att hon har rätt. Dynamiken är enkel. Varje kandidat måste locka den lilla grupp i det egna partiet som masar sig till vallokalen. De är nästan uteslutande starkt engagerade väljare och här är forskningen entydig. Ur deras engagemang växer tre attityder.

Den första är att de dras till ytterkanterna. Den andra att engagemanget går djupt och väcker starka känslor. Den tredje att de motiveras särskilt av motvilja till motståndaren. Inget uppmuntrar mer till negativa kampanjer än primärvalssystemet.

Väl utsedd till kandidat har vinnaren historiskt rört sig mot mittfåran, då de egna aktivisternas röster redan är vunna. Men primärvalen är inte längre en intern affär. Nya medier gör det omöjligt att dölja gamla synder för den breda valmanskåren. Istället blir strategin att piska upp känslorna hos så många trogna väljare som möjligt. Val vinns av den som väcker flest soffliggare. Den vars skrämseltaktik fungerar bäst avgår med segern.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Vidare har partierna utarmats. Janerik Larsson nämner hur partierna inte är mycket mer än kampanjorganisationer, men deras viktigaste funktion har alltid varit mera specifik: att rigga primärvalen åt partitoppens kandidat. Den makten har tagits ifrån dem. De populistiska klåparna sorteras inte längre bort i ett tidigt skede. Tvärtom, de håller partierna gisslan med sina entusiastiska följare, och utmanar inte sällan det egna partiet. Idag är det tvärtom under valrörelserna som partierna marginaliseras. Den makt de äger märks under mandatperioden, då politik i bästa fall bedrivs.

Ytterst finner vi alltså inte orsaken till den amerikanska demokratins kris i polariseringen. Den är ett symtom. Sjukdomen är det amerikanska valsystemet. Och vilka måste acceptera en reform? Just det. De gräsrötter som motsätter sig varje dekret.

Ronald Reagans älskade tankeexperimentet att jorden skulle anfallas från rymden, vad skulle då ena Homo sapiens. Mera realistiskt, men ändå osannolikt, är att en ledare träder fram som faktiskt kan motverka de krafter som verkar på landet.

Men hur lång tid skulle det ta innan en sådan malts sönder av systemet?