Än det ena, än det andra

Bör politiken förstås som ett labyrintspel, en sådan där trälåda där man med små små handrörelser ska föra en metallkula längs en bana förbi en mängd små hål? En oförsiktig rörelse åt fel håll och kulan smäller rakt ner i lådans botten och spelet är förlorat. Är det så med politiken?

Ger man lillfingret åt de nationalkonservativa så vips har de omvandlat Sverige till Ungern, är det så? En ynka minskning av statsanslaget till public service och en blinkning senare vågar journalisterna inte längre granska makten? Skärpta krav för medborgarskap och rätt vad det är har vi Nürnberglagar?

Valresultatet har blottlagt en åtminstone delvis äkta rädsla hos delar av befolkningen för att Sverigedemokraternas nya maktposition försatt hela samhället på ett sluttande plan, och att det hela kan sluta nästan hur illa som helst. Är den rädslan befogad?

”Är politik en seg dragkamp eller ett ödesdigert labyrint­spel?”

Vi kan, som ett tankeexperiment, ställa frågorna vänsterut: Behöver vi rädas Gulag om partiet med besvärande många kommunister får igenom en extra skattehöjning på kapital och hittar på ytterligare en diskrimineringsgrund? Är det Venezuela nästa om el-subventionerna skulle modelleras enligt socialistpartiers önskemål?

Nej, för som ni förstår, jag raljerar ju. Jag tror inte att politiken fungerar så. Jag tror att tyngdpunkten för det mesta förflyttas långsamt, lite hit och sedan lite dit i en evig dragkamp. Segt, långsamt. Ibland alltför långsamt.

Samtidigt använder jag själv den här argumentationstekniken när jag vill varna för än det ena än det andra. Det brukar låta ungefär så här:

”Vart tror ni det bär hän när hyperindividualismen gör gemensam sak med trans­ideologi, genteknik, surrogatindustri, kundorienterad och rättighetsdriven vård – och urstarka penningintressen?

Jag har inte svårt att föreställa mig ett samhällsklimat där redan mycket små barn uppmuntras att separera sitt biologiska kön från det som kallas ”könsidentitet”, där alltfler ungdomar genomgår stympande kirurgi, där alla fertilitetsproblem kan avhjälpas med kloningsteknik och surrogatgraviditeter; först i fattiga kvinnor och senare med hjälp av artificiella kroppar. Allt offentligt finansierat naturligtvis. Lite senare, när polylobbyn dragit runt på korståg genom samhällets alla delar och förintat de sista resterna av heteronorm och tvåsamhetsideal, bestämmer de folkvalda att barn kan ha hur många föräldrar som helst. En frihetsreform, ropar alla liberalfeminister i extas.”

Jag kanske inte tror att det kommer att bli exakt så men jag tycker inte att det är fel att peka mot det hål vari metallkulan riskerar att fara ner om vi tippar spelplanen åt ett visst håll. Tvärtom, det sluttande planet är en nyttig tankeövning när vi funderar kring samhällsförändringar.

Så hur ska jag ha det? Är politik en seg dragkamp eller ett ödesdigert labyrintspel?

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Det beror på. Det beror på hur starka de pådrivande krafterna är och, ännu viktigare, om det finns några betydande motkrafter. Och jag ser till exempel oerhört starka liberala motkrafter till den auktoritära mediepolitik och nationalistiska kulturpolitik som förordas av SD. Jag är också övertygad om att stödet för medborgerliga rättigheter hos såväl väljare som politiker och myndigheter gör en stalinifiering av samhället ytterst osannolik. Vårt proportionella valsystem är ytterligare ett värn.

Men jag ser inga motsvarande krafter i opposition mot den individualism som predikar människans skyldighet att definiera sig själv, hennes rätt att få avkomma hur livssituationen än ser ut. Jag hör inga starka röster från några inflytelserika institutioner som säger något annat än att människans drifter, begär och önskningar bör vara det som driver kulturen och samhällsutvecklingen.

Därför. Därför kommer Sverige inte att bli Ungern, men därför kan Sverige bli den dystopi jag varnar för. 

Susanna Birgersson

Fri skribent.

Mer från Susanna Birgersson

Läs vidare