Buggen i systemet

FOTO: JEPPE GUSTAFSSON / TT

Mediestödsutredningen skulle förnya ett föråldrat system. Problemet är att uppemot hälften av alla beviljade stöd­medel kan gå till en och samma mediekoncern, skriver Mats Bergstrand.

Det finns en bugg i Mats Svegfors me­diestödsutredning som gör att utfallet riskerar att bli det motsatta mot vad utredaren själv sade sig vilja uppnå när han i somras överlämnade sitt betänkande till regeringen. För de stora medieaktörerna, som regeringen främst lyssnar till, har det under den nyss avslutade remissrundan inte funnits någon anledning att påpeka detta. Och för de små finns som vanligt risken att deras rop studsar ohört mellan departementsväggarna.

”Stödet riskerar alltså i praktiken att bakvägen gå till just de aktörer som Mats Svegfors vill prioritera ned.”

Annars finns något sympatiskt och rimligt i Svegfors approach. Det gamla driftstödet slopas på goda grunder. I takt med att prenumerationerna gick ned och techjättarna Google och Facebook lade beslag på en allt större del av annonskakan blev fler och fler tidningar, stora som små, berättigade till stöd. I och med att detta var ett så kallat rättighetsstöd, alla som var berättigade skulle också tilldelas offentliga medel, så sköt kostnaderna för staten i höjden. Något måste göras. Och Svegfors har gjort det.

Mångfalden är inte längre överordnad princip såsom grundtanken med stödet var när det infördes för dryga femtiotalet år sedan. En konstruktion som i modifierad form levt kvar alltsedan dess, trots en dramatisk medieutveckling där bristande mångfald inte länge gärna kan definieras som något huvudproblem. Nu handlar det istället om att ”stärka demokratin och främja allmänhetens tillgång av oberoende lokal och regional nyhetsförmedling av hög kvalitet i hela landet”.

Stöder syftar till att rädda medier som verkar i områden som inte har någon annan nyhetstäckning respektive främja tillkoms­ten av medier i områden utan bevakning, de så kallade vita fläckarna. Utanförskaps­områden där den digitala mediekonsumtionen är låg och papperstidningarnas existens hotas är prioriterade. Det där med mångfald kommer in lite i marginalen och ska inte värnas generellt utan endast ”när sådan mångfald är av särskild vikt”. Mer angeläget att vi har någon bevakning överhuvudtaget än att det nödvändigtvis ska vara konkurrens på området, således.

Det är lätt att instämma i denna värdering. Inte minst så eftersom konkurrensen idag i alla fall i stor utsträckning är en chimär. Några få ägare dominerar marknaden. De mindre tidningarna är uppköpta. Sammanslagningarna skyms av att många titlar fortfarande finns kvar. Ambitionen är också att så långt som möjligt behålla enskilda tidningars loggor. Detta sannolikt för att fler titlar sammantaget skapar större intäktsmöjligheter för den enskilde ägaren. Samtidigt finns fortfarande mind­re aktörer, exempelvis på gratistidningsmarknaden, som slåss mot skenande papperspriser och krympande marginaler.

Här riskerar vi dock att i praktiken hamna långt ifrån den sunda visionen. Det föreslagna mediestödet kommer inte längre att bedömas utifrån någorlunda fasta kriterier utan i större utsträckning avgöras av hur den tillsatta Mediestödsnämnden bedömer de ansökningar som kommer in. Nämnden har att besluta om hur många av de ömmande fallen som ryms inom en given budgetram. Mats Svegfors talar om att det ska vara behovsstyrt.

Men det är här det finns en bugg i sy­stemet. Vi kan få en situation där upp­emot hälften av alla beviljade stödmedel går till en och samma mediekoncern. Detta eftersom det inte finns något explicit tak för hur stor andel av stödet en och samma stora och välmående mediekoncern kan tillskansa sig. Risken är uppenbar att det i­stället för att, som ambitionen är, skapas ett stöd för små, fattiga, aktörer i olika underbevakade delar av landet, blir ett stöd som främst går till de stora penningstarka koncernerna med kärnverksamheten i våra storstäder. Stödet riskerar alltså i praktiken att bakvägen gå till just de aktörer som Mats Svegfors vill prioritera ned. Kulturdepartementet måste nu inför propositionsskrivningen till förslaget tillföra ett tydligt koncerntak för att undvika denna snedvridning.

Extra stor blir risken annars eftersom de stora koncernerna sannolikt har mer resurser att lägga på utformningen av ­själva ansökningarna, något som kommer att få ökad betydelse i det nya systemet.

Det godtycke med vilket Mediestödsnämnden kommer att tvingas agera ser ut att bli stödsystemets nya gummiparagraf. I det gamla systemet bestod gummiparagrafen i att berättigade tidningar ändå kunde nekas stöd om de hade för stor andel av annonsmarknaden på utgivningsorten. Det blev ett sätt att stoppa ansökningar till publikationer som den gamla myndigheten Presstödsnämnden – från 2016 en del av Myndigheten för press, radio och tv – inte ansåg borde få något stöd även om de var berättigade.

I det nya systemet utgörs gummiparagrafen av en inbyggd godtycklighet i beslutsprocessen då kriterierna blir mer kvalitativa. Helt avgörande blir alltså vilka personer som ingår i Mediestödsnämnden. Svegfors tycks vilja vikta det hela mot jurist­skrået. De delikata avvägningarna mellan olika ömmande ansökningar är dock inte främst juridiska och det vore därför önskvärt med fler publicister och ekonomer i nämnden. Främst bör politiker, aktiva eller före detta, undvikas så att inte partibeteckningar eller ledarsidornas inriktning, som tidigare varit fallet, ska utgöra grund för besluten. Allra märkligast är att denna nya Me­diestödsnämnds på lösa grunder fattade beslut enligt Svegfors inte ska få överklagas.

En anledning till att det brådskar med beslutet om ett nytt mediestöd är att Sveriges undantag i EU för nuvarande marknadspåverkande stödsystem går ut i och med utgången av år 2023. Men därför är det också viktigt att det nya systemet utformas på ett sätt som inte riskerar att bli än mer problematiskt i ett EU-perspektiv.

Även där utgör avsaknaden av koncerntak ett problem. Redan muttras det bakom kulisserna från danskt håll om en ordning som gynnar svenska och norska storkoncerner. Lägg till det Svegfors nedtrapp­ningsförslag. Stora tidningar som nu mister stöd, typ Svenska Dagbladet, ska få leva kvar i det gamla systemet under en avtrappningsperiod, så de landar mjukare.

Men denna relikt verkar i stor utsträckning vara tänkt att finansieras inom det nya systemet. Det kan alltså bli så att tanken med Svegfors förslag, en övergång till demokratistöd för tidningar i medialt svältfödda områden, inte kan förverkligas fullt ut förrän efter de fem år som är den föreslagna avtrappningstiden. Detta för också med sig att EU har att ta ställning till en skvader, ett nytt system blandat med ett gammalt vars undantagsperiod gått ut.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Sedan har vi frågan om regeringsskiftet i sig kan inverka menligt på genomförandet av Svegfors förslag. Det lär i vilket fall inte underlätta hanteringen. Dels har vi ”not invented here-problematiken”. Initiativet till utredningen kommer från den gamla regeringen. Mediestödet kan bli ett nytt höghastighetstågsprojekt.

För det talar att tre av fyra partier i det nya regeringsunderlaget generellt sett är mer skeptiskt inställda till mediestöd överhuvudtaget. Tidningsutgivarnas rop på nollmoms för just deras verksamhet spär på irritationen i en tid när det är svårt att se det självklara i den statsfinansiella prioriteringen jämfört med momsen på exempelvis mat.

När tidigare presstödsutredaren Hans-Gunnar Axberger år 2011 försökte reformera systemet bort från den prenumerationsbaserade modell som redan då var obsolet hade vi en borgerlig regering som motsatte sig varje form av förändring. Den ville inte ha något nytt system med potential att leva länge. Hellre ett icke fungerande stöd som lämnades att självdö.

Den nya regeringen kan mycket väl anamma samma strategi. Huvudfokus är public service. Inget annat ska skymma sikten för det. Bättre vänta och sammanfoga dessa båda stöd till ett. Med tanke på att statens önskade inriktning på verksamheterna nu också är densamma, fokus på lokaljournalistiken, så är den ståndpunkten logisk. Än mer så i en kommande lågkonjunktur när inga öronmärkta skatter längre är fredade.

Mot detta resonemang talar att det den här gången finns en färdig utredning med ett demokratiperspektiv som är svårare att skjuta ned. Och att tiden nu är så knapp. Det kortsiktiga perspektivet behöver här inte heller vara det långsiktigas fiende. Något måste göras åt mediestödet nu även om det på längre sikt finns mer genomgripande alternativ. För mediernas del vore det därför bättre att Svegfors förslag gick igenom än att vi fastnar i ett förlängt status quo. Dumt då om allt ska få falla på en bugg i den föreslagna nyordningen. 

Mats Bergstrand

Partner i Priority Group.

Mer från Mats Bergstrand

Läs vidare