De hemkommande SS-fruarna

I National Archives mikrofilmsarkiv finns spår efter svenskorna som skulle föda barn åt Hitler. FOTO: CHRISTOPH ANDERSSON

Christoph Anderssons nya bok skildrar svenska kvinnor som gifte sig med SS-officerare. Det finns paralleller till IS-kvinnorna.

År 1936 deltar den 26-åriga Sara Toll från Stockholm i en internationell kongress för barnmorskor i Berlin. Med på konferensen är över 1 000 deltagare från 22 länder som får ta del av nazisternas rasbiologiska familjepolitik. Sara Toll är imponerad av de statliga åtgärderna för att minska spädbarnsdödligheten, och tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga är hon inte heller främmande för, en liknande politik bedrivs också i Sverige. På konferensen lär hon känna Hans Deuschl, som är SS-läkare och sedan sommaren 1935 rektor för en läkarskola, belägen i en liten by utanför Neubrandenburg. Här undervisas tysk sjukvårdspersonal i det rastänkande som präglar alla samhällsinstitutioner i Tredje riket och som så småningom utmynnar i nazisternas eutanasiprogram.

Sara Toll och Hans Deuschl blir ett par och önskar ingå giftermål, men eftersom Deuschl är SS-officer är detta ingen enskild angelägenhet, utan deras fall prövas noggrant av Heinrich Himmlers rasmyndighet RuSHA (Rasse- und Siedlungshauptamt) som i Nazityskland hade uppgiften att ”rena” den ariska rasen, liksom att administrera germaniseringen av erövrade territorier. Eftersom paret Deutschl utgör en del av det nationalsocialistiska elitskiktet måste de uppvisa fläckfria stamtavlor, som varken får innehålla judiska förfäder eller psykisk sjukdom. De måste genomgå läkarundersökningar som intygar att de har utmärkt fysik för den fortplantning som är en förutsättning för Tredje rikets och det ariska folkets expansion (varje SS-kvinna förväntas därför föda ungefär 10 barn). På grund av vissa problematiska inslag i Saras och Hans familjehistoria blir de till sist tvungna att förlita sig på det faktum att Himmler är en vän till familjen. Ibland var det nämligen högs­te chefen själv som bestämde om äktenskapen kunde ingås och ariska kvinnor av utländsk börd godkännas.

Sara Toll är en av huvudpersonerna i Christoph Anderssons nya bok om de kvinnor som 1933–1945 valde att äkta SS-officerare och ställa sig i nazismens tjänst, Svenska SS-fruar med uppdrag att föda ariska barn (Norstedts). Deras nazistiska karriärer finns dokumenterade i National Archives i Washington, och bland dessa fann författaren också 22 svens­kor. Andersson, som är journalist och lärare i journalistik vid Södertörns högskola, stötte på lådan av en slump när han egentligen gjorde research för en annan bok på arkivet i Washington.

Som bekant omfattade den nationalsocialistiska apparaten också en minutiös dokumentation över alla planerade och utförda grymheter, dokument som sysselsätter forskarna än idag. I slutskedet av kriget flyttade Himmler sin rasmyndighet till en undangömd plats i den lilla orten Kyffhäuser, förmodligen i förhoppningen att dokumenten skulle hinna förstöras innan de hamnade i de allierades händer. Så blev det emellertid inte och som flera andra av de tyska arkiven transporterades kopior till USA, där inte samma stränga spärrklausuler och integritetsskydd gäller som på det tyska Bundesarchiv.

Tack vare dokumenten i National Archives kan Andersson med stor detaljskärpa ge en bild av hur nazisternas raspolitik tog sig uttryck i konkreta exempel. SS-fruarna skulle inte bara vara övertygade nazister utan också välfungerande reproduktionsmaskiner. Flera av de svenska kvinnor som Andersson skildrar var gifta med män som var djupt involverade i olika krigsförbrytelser. Under flera år tillhörde de en social elit i Tredje riket med de privilegier det innebar i form av boendesituation och matransoner. Men när kriget gick mot sitt slut förändrades kvinnornas situation. De var del av en kriminell organisation, varför både deras män och de själva riskerade att ställas inför rätta. Därför tog sig SS-kvinnorna till Sverige och agerade därifrån för att försöka hjälpa sina män. Kvinnorna hade tvingats avsäga sig sina svenska medborgarskap när de gifte sig med SS-männen, de återvände som flyktingar och förhördes av svenska myndigheter om sina förehavanden under kriget.

SS-fruarna skulle inte bara vara övertygade nazister utan också välfungerande reproduktionsmaskiner.

Det är smått chockerande att läsa om hur bra de klarar sig (åtminstone ur ett juridiskt perspektiv). Deras roll i Nazityskland utreds inte i nämnvärd utsträckning och de landar på fötterna i efterkrigstidens Sverige. Ett av SS-paren utvandrar till Argentina, som blev en fristad för många nazister. Några fortsätter sitt liv i det delade Tyskland utan att avslöja vad de varit med om för sina barn, som en gång avlades för att tjäna Führern. Skildringen av de äkta männens öden ger inblick i att Nürnbergprocesserna främst hade ett symboliskt värde. De allra flesta aktörer och medlöpare i Nazityskland straffades inte, då resurserna saknades för att bevisa brott. Hans Deuschl dömdes exempelvis till ynka 100 mark i böter trots att han beordrat mass­avrättning av krigsfångar och utfört experiment på funktionshindrade enligt rasmyndighetens dokumentation.

Andersson broderar ut sina arkivfynd till detaljerade berättelser fyllda av känslor och lokalkolorit, nästan suggestiva i sitt sätt att involvera läsaren i protagonisternas erfarenheter och umbäranden. De fyra huvudberättelserna följer samma struktur. Det skapar ibland en känsla av onödig upprepning, särskilt som författaren är förtjust i den allvetande berättarens tillbakablickande: ”Vad ingen av dem ännu vet är att det faktiskt kommer att vara till deras fördel …” Texten hade kunnat kortas ner åtskilliga sidor i den delen, medan de två avslutande kapitlen rymmer mer resonemang och moraliska reflexioner.

En förtjänst med boken är den komplexa bild Andersson väver genom att kombinera olika källor och ge läsaren en större kontext. Plötsligt blir de propaganda­aktioner han skildrar i boken Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kal­la kriget (2013) relevanta för att följa upp en av de skildrade familjerna. Ett annat exempel är berättelsen om SS-frun som är dotter till tyskprofessorn Erik Rooth, där kan Andersson komplettera Birgitta Almgrens tidigare studier av svenska germanister under Tredje riket. Särskilt starkt blir författarens personliga möte med sonen till en av SS-fruarna som inte har känt till något om sina föräldrars förehavanden under kriget. Många NS-sympatisörer kunde smyga under radarn i Sverige. I 68-rörelsens Västtyskland blev en fråga från barn och barnbarn närmast obligatorisk: ”Vad gjorde du under kriget?” Den frågan ställdes alltför sällan i Sverige.

Populärt

Demokratierna svek sina ideal

Återigen har diktaturstater utnyttjat FN för att angripa yttrandefrihet och tysta ned brott mot mänskliga rättigheter.

Anderssons bok handlar på ett generellt plan om hur vi hanterar det förflutna. Hur väljer en familj att handskas med det faktum att föräldrarna var nazister och delaktiga i krigsförbrytelser? Den ena familjen vill bara glömma, en vill tillrättalägga historien, en tredje vill publicera sanningen för att få sinnesro. Andersson använder också sin egen familj för att visa hur en berättelse kan modifieras i syfte att bli uthärdligt, men hur sanningen till sist kommer fram i morfaderns efterlämnade papper. Boken om SS-fruarna illustrerar inte minst dokumentens och arkivens centrala roll i historieskrivningen.

Parallellen till de hemkommande IS-kvinnorna är förstås uppenbar – i likhet med SS-kvinnorna var deras uppgift att föda barn till kalifatet och de tjänade en kriminell stat. Även här är både kunskap om regimen och tillgången till dokumentation centrala för att kunna döma de ansvariga. Andersson kritiserar Statens utlänningskommission för att aldrig ha begärt ut några dokument som hade kunnat kasta ljus över SS-parens historia, och han hoppas att denna bristande hantering kan vara en lärdom i processen med de återvändande IS-fruarna.

Det är märkligt, men kanske också talande att arkivboxen med SS-fruarna samlade damm tills Christoph Andersson råkade hitta den. Skildringar som rör kvinnornas roll i nazistiska och högerextrema rörelser är fortfarande förhållandevis få, och boken om de svenska SS-fruarna är också i det avseendet ett viktigt bidrag till förståel­sen av nationalsocialismens förgreningar och arv i Sverige.

Charlotta Seiler Brylla

Professor i tyska vid Stockholms universitet.

Mer från Charlotta Seiler Brylla

Läs vidare