En Jupiter – det var det president­ideal som Emmanuel Macron proklamerade när han första gången valdes till president. Gudarnas konung, men också himlens och ljusets gud – det där sista passar förstås särskilt bra för en president som betraktar sig som en arvtagare till upplysningen. Macron ville helt enkelt bli en gudomligt konungslig ljusbärare, inte någon ”vanlis” som sin företrädare (och tidigare chef) François Hollande. Hollande som tvärtom hade aspirerat på att bli sedd som en président normal. Så blev han också föga populär och omöjlig att välja om. I Frankrike är republiken en monarki, och det visste Macron. Så han siktade mot stjärnorna. Och fransmännen tog honom på orden: Jupitérien har blivit hans stående epitet, och i viss mån kan han nog sägas ha lyckats i sin ambition att framstå som larger than life.

De åsikter som omringar honom är också av mytologiska dimensioner. De som uppskattar Macron ser honom som Västerlandets räddare. De som ogillar honom ser en Västerlandets förstörare. En garant för demokratins överlevnad, å ena sidan, en företrädare för en världsfrånvänd elit som vänt folket ryggen, å den andra. Macron må ofta beskrivas som en mittenpolitiker, men de reaktioner han väcker ligger sannerligen inte i mitten. Tvärtom. Han har hyllats som ett närmast överjordiskt väsen – men har också hatats lika mycket. Ja, just hatats. Avsky räcker inte för att beskriva alla de negativa känslor som omger Emmanuel Macron. Det är tesen i boken Macron, pourquoi tant de ­haine? som utkom tidigare i år. Den är skriven av de politiska journalisterna och författarna Nicolas Domenach och Maurice­ Szafran, och boken kom alltså ut innan det stod klart att Macron faktiskt skulle stå som segrare en gång till. Boken bygger på intervjuer och referat av såväl Macrons fiender som vänner, och innehåller också en längre intervju med presidenten själv. Det finns en sympati för presidenten i boken, men utan att det skadar den analytiska distansen, och det är ingen skönmålning av Macron. Den grundläggande fråga som sysselsätter författarna är hur det kommer sig att den president som ville lugna ned Frankrike tvärtom har hetsat­ upp landet. Och varför han väcker så mycket hat.

”En garant för demokratins överlevnad, å ena sidan, en företrädare för en världsfrånvänd elit som vänt folket ryggen, å den andra.”

Domenach och Szafran konstaterar att för varje kris – och de har varit många – har Macron varit uträknad. Och för varje kris har han rest sig ur askan – som segrare. Han verkar vara den ständige segraren. Och nu har han segrat igen: klockan 20.00 den 24 april stod det klart att ytterligare fem år som president väntar. Helt följdriktigt alltså, eftersom Macron vinner hela tiden. Han bär inte bara segerkrans, han bär som en gloria av segerglans. Och inte minst där kan man ana en förklaring till hatet. Jupiter eller ej, Macron har något överjordiskt perfekt över sig: superintelligent, vältalig, bildad, kompetent, framgångsrik. På det hela taget verkar han dessutom allmänt harmonisk, lycklig och glad och är dessutom snygg, elegant – samt i sammanhanget rekordung. När han tillträdde presidentämbetet var han 39 och ett halvt år. Folk kan börja hata för mindre.

Men att Macron vinner hela tiden betyder alltså inte att hans liv skulle sakna motgångar. Tvärtom, och förlusterna är den fond mot vilken segrarna blir så tydliga. Som nyvald president hade Macron stora ambitioner att förändra – och förbättra – Frankrike i grunden. Stora strukturreformer skulle reda upp ekonomi, arbetsmarknad, pensionssystem och infrastruktur. Den Macron som i valrörelsen kommit att betecknas som i mitten lutande åt vänster kom snabbt att ses som en president rejält lutande åt höger, och inte så särskilt mycket i mitten. Han kom att kallas en president för de rika, en man som hade svikit vänsteridealen – han hade trots allt suttit som statsråd i en socialistisk regering innan han bildade sitt parti En Marche! Men för att förstå Macron behöver man förstå att han varken är väns­ter eller höger eller mitten. Han är en tjänstemannapolitiker, och låter sig såtillvida inte placeras in på vänster-höger­skalan.­ Men han drivs likväl av en övertygelse, övertygelsen om att det är hans uppgift att göra Frankrike stort. Och han väljer de medel han ser som lämpliga för detta ändamål, ointresserad av om de sedan ligger till vänster, höger eller mittemellan.

De motgångar denne tjänstemannapresident har mött har varit både många och stora. Först Gula västarna, sedan pandemin och så Rysslands invasion­ av Ukraina. Och två år efter det att han valdes var Notre-Dame nära att brinna ned. Frankrike har dessutom­ plågats svårt av upprepade terrorattentat, där Macrons allt skarpare ställningstaganden mot islamism har gjort både honom och Frankrike till föremål för avsky och bojkott från ett antal muslimska länder.

Även segern i årets presidentval var på många sätt ett nederlag. För det första gick presidenten tillbaka 8 procentenheter, medan Marine Le Pen, hans motståndare i slutomgången, gick fram nästan lika mycket. Och liksom 2017 så var det stora antalet ”negativa” röster som gjorde att han vann. Det vill säga: alla de som till slut faktiskt röstade på Macron trots att de avskyr honom, men ändå avskyr Le Pen ännu mer. Ser man till första valomgången så samlade de kandidater som avskyr, rentav hatar, det som Macron står för en god bit mer än 50 procent. Omvärldens lättnad över att Macron till sist vann verkar ha varit så stor att man glömde att när Jacques Chirac besegrade Jean-Marie Le Pen 2002 var det med så mycket som 82 procent av rösterna.

Macron själv verkar mer medveten om segerns bräcklighet än delar av den lättade omvärlden, en insikt han gav uttryck för när han höll sitt tacktal kvällen den 24 april. Talet var återhållet och inte på något vis segerrusigt. Presidenten gav där ett erkännande till alla dem som hade röstat på honom trots att det bjöd dem emot. Hela tillställningen präglades dessutom av det en même temps som kommit att bli den nyanserade Macrons främsta kännetecken vid sidan av det jupiterska. Å ena sidan hölls denna nedtonade segerfest på krigsgudens Marsfält. Å andra sidan skred Macron in till Europahymnens toner om evig fred och elyseiska fält. Å ena sidan Eiffeltornet, å andra sidan EU. Å ena sidan seger – å andra sidan förlust.

Det här att Macron på det stora hela förblir så framgångsrik, trots alla motgångar, gör hans framgång än mer spektakulär – och avundsframkallande. Det är som om han segrar även när han går på pumpen – vilket han alltså har hunnit göra vid ett antal tillfällen nu, som i den antika mytologin där även gudarna stöter på mängder av hinder, men utan att någonsin förlora sin gudastatus. Så verkar det vara även för Macron. Trots motgångarna fortsätter han att glänsa, till synes oanfrätt och lika vältalig som alltid. Det är inte teflon Macron är täckt med, snarare någon ädelmetall. Domenach och Szafran konstaterar att de uppgifter han föresatt sig leder tankarna till Herkules tolv storverk – men till skillnad från Herkules klarar Macron inte alltid av dem. Men avgår likväl som segrare. Inte ens förlusterna sänker honom.

Man skulle kunna tänka sig att det är avund som ligger bakom hatet. Sådan finns säkert men frågan är om det inte går djupare än så. Även bortom avunden kan Macrons perfektion vara svåruthärdlig – den skapar distans och en känsla av att han inte företräder de människor som har valt honom och det franska folk som han skall representera.

Följdriktigt uppfattas han också av många, även sina anhängare, som arrogant. Övertygad om att han själv har rätt anses han inte lyssna till sin omgivning, inte heller den välvilliga delen. Han föreläser och tillrättavisar så det står härliga till. Och han är en retsticka. Det är som om han inte kan låta bli att jäklas. Bokstavligt talat, som när han i vintras lät meddela att han tänkte göra vad han kunde för att ”jävlas” med dem som inte vill vaccinera sig. Eller som när det regnade komprometterande avslöjanden över hans livvakt, Alexandre Bennala, avslöjanden som stänkte ordentligt på Macron själv. Inte nog med att Bennala klätt ut sig i polishjälm och slagit ned demonstranter på första maj, han hade dessutom åtnjutit förmåner som normalt inte tillkommer en livvakt och sommaren 2018 höll det hela på att segla upp till en så kallad affaire d’état, en skandal av det slag som kan fälla till och med franska presidenter.

Macron höll sig länge undan och när han väl steg fram gjorde han det enligt devisen att anfall är bästa försvar. Kom och ta mig då! sade han på sitt retsamma sätt. Presidenten som trickster… Så kan han också reta gallfeber inte bara på Gula västar och fransmän i största allmänhet, utan också på journalister. Historikern och kolumnisten Jacques Julliard beskriver det som att Macron har en sorts konfrontatorisk envishet – och verkar besitta en oförmåga att släcka eldsvådor.

Men även om hatet delvis kan förklaras av den säregna kombinationen av övermänsklig perfektion, mänsklig barnslighet och arrogans, kan man fråga sig om förklaringen till hatet ändå inte är mer av strukturell art. När Macron själv får frågan av Domenach och Szafran så pekar han just på strukturella förklaringar, att det finns en misstro mot politik och globalisering som ligger under känslorna han väcker. Det kan förstås vara ett sätt att urskulda sig, men det gör inte tolkningen mindre sann. Macron har mer än kanske någon annan kommit att förkroppsliga den förändrade värld vi lever i, präglad av globalisering och radikalt ändrade levnadsvillkor för många människor. En värld där männi­skor känner sig övergivna och svikna av politiken. Inte minst då globaliseringens så kallade förlorare, de människor utanför de urbana tillväxtzonerna som rasar över nedskärningar, förlorad köpkraft och höjda bensinpriser, med geografen Christophe Guilluys ord: La France périphérique.

Något att hålla i minnet är också att då 2017 gick Macron dessutom till val på ett budskap som bar tydliga drag av populism. Han ville komma in som en frisk fläkt, visa på politikens möjligheter, ställa sig på folkets sida mot ett trött etablissemang – En marche! För att sedan uppfattas som en del i denna elit, så det är inte så konstigt om besvikelsen i vissa grupper blev stor. Till råga på allt förkroppsligar denne tidigare Paul Ricœur-assistent, ekonomiminister och bankman flera eliter på en gång: den akademiska, kulturella, ekonomiska, finansiella – och politiska. Det enda som inte stämmer in i elitmönstret är att han inte är född i Paris. Å andra sidan bor han numera i högsta grad i Paris och har sommarställe i det ultrachica Le Touquet.

Macron ägnade sig i sin ungdom åt skådespeleri. Och det är svårt att inte imponeras när han sätter igång med att spontanrecitera Molière i ett samtal med en journalist (en pikant detalj är att den han spelar är Alceste, Misantropen – en av litteraturhistoriens största pessimister). Men det finns också roller han inte spelar så väl. Domenach och Szafran lyfter fram hur svårt Macron har att framstå som mänsklig och inkännande. Författarna nämner som exempel när Macron skulle få fransmännen att vilja vaccinera sig – han framstod just som en skådespelare som söker de rätta orden, men aldrig lyckas fylla rollen. Men vid ett tillfälle menar de att han verkligen lyckades framstå som genuint medkännande. Det var när han besökte Libanon efter den apokalyptiska hamnexplosionen i Beirut sommaren 2020. Där och då, med denna décor étranger tar Macron både landet och dess invånare i famnen, och lyckas verka medkännande på riktigt. Kanske för att han då inte heller spelade?

Och det är inte bara i uttrycket för medkänsla som Macron brister. Han har svårt att spela mjuk – men han har också svårt att spela riktigt hård. En bok som tar fasta på det är La nuit tombe deux fois (Fayard), av journalisten och författaren Corinne Lhaîk (som bland annat skrivit en biografi över Macron: Président cambrioleur, 2020) och Éric Mandonnet, författare och politisk chefredaktör på L’Express. Boken utgår från Macrons behov att vinna trovärdighet i de så kal­lat ”regala” frågorna, det vill säga: de ”konungsliga” frågorna. I den franska republiken är de flitigt förekommande, och syftar på de politikområden som en gång ansågs tillkomma konungen och bara honom: penningen, skatten och kriget. I vår tid avser termen frågor som rör säkerhet och gränser: kriminalitet och terrorism, migration och försvar – det vill säga frågor som väcker starka känslor, både i och utanför politiken.

Det är frågor som har vuxit i betydelse, och det finns tydliga likheter mellan diskussionen i Sverige och Frankrike här. En ökning av grov kriminalitet och gatuupplopp under senare år gör också att ingen ledande politiker kan komma undan de regala frågorna. Det har sagts mycket om att köpkraften blev den stora valfrågan i presidentvalet. Men det betyder inte att de regala frågorna inte fanns med, tvärtom. De låg hela tiden som en underström – det är som om de blivit en så strukturpåverkande del i den franska diskussionen att de inte längre märks, men de ligger hela tiden under ytan, ständigt redo att blossa upp.

För Macron är det när mörkret faller på som de regala frågorna gör sig som mest påminda. Bokens titel (ungefär: Mörkret faller två gånger) syftar på det både bildliga och bokstavliga mörker som präglar arbetet med det regala. Vid arbetsdagens slut tar sig presidenten igenom långa promemorior om det fruktansvärda våld som äger rum runt om i Frankrike. Och samtidigt som mörkret faller över kontoret, är det ytterligare ett mörker som stiger upp ur dokumenten på hans skrivbord, och ur det mänskliga lidande som dessa brott förorsakar. Attentat, våld och islamism, och Macron vet att detta är hans, ”kungens” område, att han måste hantera dessa frågor. Han söker finna sin väg fram – men han finner den inte.

Det betyder inte så att han inte ser problemen eller förstår deras vikt – det är bara det att det här är frågor som inte riktigt intresserar honom. Macron vill arbeta med ekonomi, demografi och strukturreformer. Och det gör att han inte förmår uppbåda den rasande ton som krävs för att framstå som engagerad i frågan om kriminalitet. Företrädaren Ni­cholas Sarkozy väckte visserligen anstöt när han sade att han skulle köra högtryckstvätt för att få bort kriminalitet och upplopp, men ingen kunde anklaga denne republikens egen voyou för att inte tro på det han sade. Sådana formuleringar skulle Macron aldrig gå i land med. Att få presidenten att verka för hårdare tag, det är, med Lhaïk och Mandonnets ord, som att sätta läppstift på en anka. Det blir helt enkelt inte trovärdigt. Macron talar ”högerns” språk även på rättsområdet, men han utstrålar det inte. Det är som om hans naturliga optimism överskuggar – eller snarare, överlyser – det avgrunds­mörker som präglar våldet.

Men han försöker likväl, och det har också skett en förändring under den första ämbetsperioden. Få världsledare har så skarpt fördömt islamismen och dess illdåd. Men det är alltså en ton som skärpts. För att ge perspektiv kan vi se tillbaka på en incident i januari 2017 då Macron offentligt fördömde terrorismen. Hans ton var så vag att en av hans vänner messade: ”Man skulle kunna tro att det är baskisk terrorism du talar om!”

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Det sägs att det var meningsskiljaktigheter på just det här området som fick Macrons förste inrikesminister (och mentor), Gérard Collomb, att lämna både regeringen och sin adept. Collomb menade att de regala problemen håller på att bli övermäktiga, med parallellsamhällen där staten inte längre är suverän, utan där det är den starkes rätt som gäller. Collombs sorgsna avskedsord ekar genom de där promemoriorna som håller Macron vaken när mörkret faller. Collomb sade: Idag lever vi sida vid sida, men jag befarar att vi imorgon kommer att leva som varandras motståndare.

Men om Macrons optimism gjorde det svårt för honom att riktigt uppmärksamma de här sakerna vid ämbetsperiodens början, så är hans inställning idag alltså en annan. Hänsynslösa våldsdåd och islamistisk terror har satt hans omvittnade optimism på prov efter prov efter prov. Tonen har blivit allt dystrare, och rekryteringarna har präglats av ambitionen att vinna trovärdighet i just dessa frågor, och bland annat tillsattes Gérald Darmanin som inrikesminister. Darmanin är känd för sina hårda nypor, och i honom fann Macron en man som till och med kunde anklaga Marine Le Pen för att vara för ”vek” mot islamismen – utan att det verkade som en charad (Det här var ett tag innan Éric Zemmour dök upp på den politiska scenen.)

Macron har med andra ord lika svårt att verka hård som att verka mjuk. Hans vältalighet är ostridig, också motståndarna är imponerade (även om de kan anklaga honom för en viss preciositet). Få kan formulera försvaret för republikens principer på ett så elegant sätt. Men när det gäller att formulera republikens känslor, så kommer han till korta.

För Macron är raseriet och ressentimentet, det som präglar såväl Gula västar som antivaxxare, något av en gåta. Han kan helt enkelt inte förstå det. För att förstå det behöver man förstå känslor, och det verkar som om den rationelle Macron inte riktigt gör det – intellek­tuellt­, ja, förstås, men inte på djupet. Han är överhuvudtaget mycket mer av en Apollon än av en Dionysos, Apollon: kons­tens, ordningens och självkontrollens gud. En tankevarelse. Kanske är Macron rentav också mer en tänkande Apollon än en härskande Jupiter.

Men hur intellektuell Macron än må framstå så går han inte på något självklart vis hem hos den franska intelligentian. Tvärtom, många av Frankrikes ledande intellektuella fnyser föraktfullt åt honom, och tycker att han är ytlig och sensationslysten och hänger sig åt enkel politisk korrekthet. Och politisk korrekthet är inget som imponerar på les philosophes, oavsett eventuell politisk färg.

Macrons påstående om att det inte finns någon fransk kultur har heller inte fallit i god jord bland vare sig intellektuel­la eller vanligt folk. Visserligen kan han försvara sitt påstående med upplysningsarvet och dess universalism. Men å andra sidan (en même temps!) talar vi här om Frankrike – och frågan är om det finns något land som är lika uttalat stolt över den egna kulturen som just Frankrike. Ironiskt nog har Macron ändå fått ägna mycket av sin förs­ta ämbetsperiod åt kulturfrågor av mer klassiskt snitt, möjligen har det också varit ett sätt att ta tillbaka sin nationalförolämpning om att det inte finns någon fransk kultur. Macron inte bara reciterar Molière utan hyllar La Fontaine och andra jubilerande delar ur den franska kanon. Han försäkrar att det inte finns någon gräns för vad det får kosta att återskapa Notre-Dame – och att så skall ske utan klåfingriga moderna inslag. Han avstyrde också försöken att låta flytta poeterna Verlaine och Rimbaud till Pan­théon – i syfte att skapa ett monument över homosexuell kärlek. Även här ställde sig Macron på traditionens sida.

Macron må vara en teknokrat som älskar Excelblad och som inte kan göra de franska filosoferna rangen stridig vad bildning beträffar, men det är ändå något med honom som leder tankarna till litteraturens värld, eller mytologins om man så vill. Det här säreget övermänskliga draget han har är svårt att komma ifrån. Domenach och Szafran konstaterar att ska han kunna bli återvald så måste han visa att han besitter lika mycket mänsklighet som regeringsförmåga. Kanske låg den rekommendationen bakom Macrons beslut att i valrörelsens slutskede posera med uppknäppt skjorta på den där soffan i Marseille? Nu var det inte en Jupiter som skulle visas upp, utan en människa, en ”vanlis” rentav? Bilden blev viral, men den förstärkte knappast intrycket av Macron som en vanlig människa. Om något förstärkte den bilden av honom som perfekt – till och med efter en lång arbetsdag, i strandraggarutstyrsel, lyckades han se så där övermänskligt perfekt ut. Försöket att ge bilden av en vanlig människa misslyckades alltså, men vad gjorde väl.