Den sovjetiske marskalken Nikolaj Ogarkov förutsåg redan i början av 1980-talet den stora betydelse som övergången till fjärrverkande precisionsammunition skulle få. Hans term för en genomgående omdaning av krigföringen, militär-teknisk revolution, omhändertogs sedan och vidareutvecklades i USA för att till slut kallas Revolution in military affairs, revolution i militära angelägenheter. Dess praktiska omsättning tog sig uttryck i första och andra Gulfkriget 1991 och 2003 med massiv fjärrbekämpning av mål kritiska för den irakiska stridsansträngningen.

Den storskaliga invasionen av Ukraina som Ryssland inledde 24 februari 2022 visar att ryssarna fortfarande inte helt tillgodogjort sig denna erfarenhet. Det förväntade massiva och precisa fjärrbeskjutningen med efterföljande ukrainsk paralys och sammanbrott uteblev. Detta beror nog inte bara på problem med att utveckla avancerade tekniker (notabelt elektronik), men också oförmågan att delegera ansvaret nedåt i den militära organisationen för bättre lägesuppfattning, taktisk kreativitet, flexibilitet och snabbare reaktionsförmåga. Det sovjetiska och sedan det ryska systemet tycks ha förblivit centraliserat trots reformer som började genomföras under den förre försvarsministern (2007–2012) Anatolij Serdjukov som en reaktion på undermålig rysk prestation i kriget mot Georgien. Centralisering och dogmatism har kritiserats, men officerare tycks fortfarande agera utifrån detaljplanering ned på taktisk nivå, med kraftig centralisering av beslutsfattande och begränsat utrymme för egna initiativ.

Reformerna som inleddes av Serdjukov förutsåg också en högre andel av kontraktsanställda soldater, som genom att ständigt fortbildas på förband skulle säkra god professionell nivå. Detta efter att värnpliktiga använts i bägge Tjetjenienkrigen (1994–1996 och 1999–2009) med stora förluster och oro i samhället som resultat. De värnpliktiga hade ända sedan sovjetisk tid behandlats dåligt av överordnade och äldre värnpliktiga i en närmast institutionaliserad mobbning kallad för dedovsjtjina (från ded, farfar, eller äldre i detta sammanhang). Att ha kontraktsanställda skulle lösa problemen.

Nu blev det inte så under invasionens inledningsskede. Krigsfångar som tagits av Ukraina visar på att en stor mängd värnpliktiga satts in. Detta är lagvidrigt, då värnpliktiga endast får användas när Ryssland befinner sig i krig, vilket det för närvarande officiellt inte gör (man talar i stället om specialoperation).

Ett system där beslutsfattandet kontrolleras uppifrån gör att officerare och soldater som hamnar utom kontakt med högre chefer kan bli initiativlösa. Det var många ryska förband som hamnade i denna sits under framryckningen till Kiev i mars. Terrängen på bägge sidorna av Dnepr är kanaliserande. Det finns ett fåtal vägar som oftast följer floddalar. Ryska kolonner styckades upp av de ukrainska försvararna, som sedan bekämpade dem bit för bit. Alternativt slogs logistiken ut– tillförseln av bränsle, ammunition och förnödenheter. Detta ledde enligt den ukrainska militära säkerhetstjänsten till att en order utfärdades om att ryska förband i området skulle gå över till självförsörjning. En sådan kan bara uppnås med det som finns lokalt – i affärer och hos privatpersoner.

Snart visade det sig att soldaterna försåg sig med mer än så – hem och affärer plundrades på elektronik och värdesaker. Kvinnor, barn och i vissa fall män våldtogs. En stor mängd civila sköts på gatorna och i improviserade tortyrkammare. För närvarande talas det om ett tusental civilpersoner som avrättats av ryska styrkor i Kievområdet. I takt med att ryska förband trycks ut ur ockuperade områden lär fler avslöjanden komma – rykten om övergrepp har varit legio, och till sin karaktär har de liknat de tidigare begångna krigsbrotten i Tjetjenien och Afghanistan. Hur de ryska soldaterna förde ut stöldgods ur landet under tillbakadragandet från norra Ukraina, och sedan skickade det hem televiserades över hela världen. Det som dock mest fastnade på näthinnan var gator i ukrainska småstäder beströdda med kvarlämnade kroppar av civila.

Soldaternas kvalitet och agerande speglar den ryska arméns rekrytering. De flesta värnpliktiga och kontraktsanställda kommer inte från Moskva, St. Petersburg eller miljonstäderna. De rekryteras från bygder och federationssubjekt där en militär karriär kanske är den enda som erbjuds som biljett ut eller en väg till inkomst. Detta förklarar i viss mån varför föremål som tvättmaskiner och äldre TV-apparater stjäls. Bland ryska soldater som stupat i Ukraina kommer oproportionerligt många från Dagestan och Burjatien (enligt inofficiella data). 64. mekaniserade brigaden ur 35. armén, som befann sig i Butja, är förlagt till orten Kniaze Volkonskoje i ryska Fjärran stern. Det är ett förband som gjort sig känt för excesser i garnisonsorten – mobbning, utpressning och misshandel av värnpliktiga – och som upplevt en serie av självmord, våldtäkter och misshandel, samt ett mord. Med andra ord är de som strider ofta en kategori som har få val, och dessutom fostrats i en extremt våldsam militär kultur. Arkadij Babtjenko har skildrat denna kultur i boken One soldier’s war som beskriver hans år som värnpliktig i första Tjetjenienkriget. Våld inom organisationen, institutionaliserad mobbning, dåligt underhåll, brist på förståelse för krigsmålen, radikalisering och barbarisering – är några av fenomenen som tas upp. Många Rysslandskännare antog att det mesta av dessa fenomen hade mildrats, men det visade sig inte vara fallet.

Den ryske journalisten och militärskribenten Aleksandr Golts menar att de militära reformerna i Ryssland gått i stå efter att den för militära ledningen förhatlige Serdjukov avlägsnats från posten efter korruptionsanklagelser och ersattas av Sergej Sjojgu. Den senare har byggt sin ställning på att ta ett steg tillbaka och låta generalerna sköta ruljangsen. Resultatet har blivit bristande civil kontroll över krigsmakten och gigantisk korruption som bäst illustreras av tillståndet hos mängder av rysk materiel under den storskaliga invasionen av Ukraina: utgångna matransoner, reservstridsvagnar och andra fordon länsade på sikten och elektronik, äldre och undermåliga däck hos transportfordon. Listan skulle kunna göras mycket lång.

Golts tecknar en bild av relationen mellan det ryska samhället och krigsmakten som präglad av militarism i stil med 1700-talets Preussens. Fokus på krigsmakten, dess förment stora potential och betydelse inrikes och utrikes har blivit en form av ersättning för egentlig politisk, ekonomisk och samhällelig modernisering, en form av rökridå, menar han. Militarismen är enligt honom ett stort hinder för Rysslands reformering.

Till detta kommer den systemiska avhumaniseringen av ukrainare, Ukraina och allt ukrainskt. Landet har i ryska medier framställts som ett näste för extremister och nazister åtminstone sedan 2014. Före den storskaliga invasionen kunde man fortfarande anta att det var de ukrainsktalande, eller åtminstone ukrainsksinnade, i landet som ansågs vara i behov av korrektion. Men invasionen har visat att hela den befolkning som ryssarna sagt sig vilja befria har utsatts för systematiskt dålig behandling – se bara på hur det i den ryska propagandan mytomspunna Donbas ”befrias” genom konsekvent nedsmulande av ort efter ort – med Mariupol som en symbol för denna process och för ukrainskt motstånd.

I samtal med fruar och mödrar i Ryssland förs diskussioner om stöld- och plundringsgods. Senast i serien är en kvinna i Rostov som upprörs över att ukrainska flyktingbarn som tagits till Ryssland tydligen inte velat teckna röda stjärnor under en ritstund tillägnad segerdagen 9 maj.

Dessa samtal kan avlyssnas och spelas lätt in av ukrainska säkerhetstjänster, eftersom ryska soldater ofta använder ukrainska mobilnät. Det är förvisso också dessa säkerhetstjänster som står för urvalet av det som publiceras, men tonläget i många samtal tyder på att delar av den ryska befolkningen har en avhumaniserad bild av ukrainare och att stödet för invasionen (”specialoperationen”) verkligen kan vara så högt som opinionsinstituten säger (strax över 80 procent). Skribenten Timofej Sergejtsev förfäktade en pacificering av Ukraina i texten ”Vad Ryssland borde göra med Ukraina” som publicerades på ria.ru 3 april. Parallellt med paroller om våldsam ”avnazifiering” av de militära och politiska strukturerna, behövde folket också hjärntvättas och bevakas – i åtminstone en generation.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Att säga att Ukraina utkämpar ett existentiellt krig vore banalt. Det ursprungliga ryska målet var att göra Ukraina till en lydstat genom en blixtrande operation som siktade på dekapitering av statsledningen och snabb kollaps av de militära och administrativa strukturerna. Utan ukrainskt motstånd hade detta kunnat bli verklighet, för avukrainisering inleds i de delar av landet som ockuperas. Ett bra exempel är Chersons län, som erövrades relativt snabbt kring månadsskiftet februari-mars. En av de första synliga åtgärderna utöver avlägsnandet av ukrainska folkvalda och administrativa strukturer, blev att uppföra Leninmonument på flera platser, bland annat i Henitjesk.

Sovjetisk symbolik följde, och det i massiv skala inför firandet av 9 maj. Firande i rysk-sovjetisk stil eftersträvades. Där lokalbefolkningen inte slöt till, bussades ”gäster” från Krimhalvön in. Ukrainska läroböcker har börjat avlägsnats och ersätts med ryska i skolorna. Ukraina har i rysk propaganda beskrivits som ”Anti-Ryssland”, en konstgjord skapelse som av Väst fyllts med antiryskt innehåll potentiellt mycket utmanande och farligt för Ryssland. En främmande kropp avsedd att urholka den ryska organismen genom främmande tankar och kulturella och religiösa impulser. En sådan tes förfäktades av skribenten Pjotr Akopov på ria.ru i en triumfatorisk text om det ryska maktövertagandet i Ukraina som publicerades en aning tidigt (26 februari) och togs bort efter ett par timmar. Även Putin har använts sig av denna tanketråd.

”Ukrainismen” beskrivs av den ovan nämnde Sergejtsev som en ideologi och anti-rysk konstruktion utan civilisationsinnehåll. Det ukrainska är egentligen ett underordnat element av en i grunden främmande (västlig) civilisation. Ukrainsk kulturell och politisk särart pekas ut som extrem per se. En del iakttagare har avfärdat Sergejtsev som en marginell person, men jag hävdar att hans text speglar stämningar hos delar av den högsta ryska statsledningen. Enligt hans CV, arbetade han både vid Leonid Kutjmas (1999) och vid Viktor Janukovytjs presidentkampanj 2004. Vid det senare tillfället uppkom massprotester mot valfusket (”orangea revolutionen”). Sergejtsev låg bakom svart PR mot Janukovytjs motståndare i valet, Viktor Jusjtjenko.

”Det nazistiska spåret” som började användas flitigt för att mobilisera väljare i Donbas går tillbaka ända till detta val; Sergejtsev var dess upphovsman. Det är inte för intet som Vladimir Putin inte tog ordet ”Ukraina” i sin mun under talet på Röda torget 9 maj 2022. Ukraina är nämligen endast ett territorium, inte en stat i den syn på landet som han, hans krets och Sergejtsev företräder. Putin nämnde Donbas, hur extremismen växt sig stark och hur det ryska folket och rysktalande måste räddas än en gång – som 1945.

Publicerad: 17 maj 2022