Att göra sig en klar bild redan nu av hur världen på lite sikt kommer att påverkas av covid-19-pandemin är omöjligt. Vad som dock står allt mer klart är att förändringarna kommer att bli bestående och delvis djupgående på flera fronter. I denna artikel ska vi ta en titt på några av de förändringar som redan går att skönja. Det gemensamma för dem är att de hänger samman – och visar hur vi människor hänger ihop. En liten förändring, kanske till och med en förbättring, i ena änden kan leda till större förändringar, i värsta fall problem, i andra änden.

Indien är ett av de länder som drabbas hårdast av sjukdomen, men också ett av de länder som tar emot mest remittenser, pengar som diasporan skickar hem till släktingar från sina jobb ute i världen. Exilindier gör inte bara insamlingar av pengar, utan skickar, i den mån de kan, utrustning. Några av de indiska läkare som jobbar ute i världen försöker till och med erbjuda sina tjänster i hemlandet. Både Google och Microsoft har indiskfödda chefer och bägge företagen sänder stöd till Indien. Diasporan består både av ingenjörer, miljardärer, städare, vårdpersonal och byggjobbare i Förenade Arabemiraten, men de som skickar hem mest tillhör inte sällan de lågutbildade, som gnetar för att kunna låta någon utbilda sig eller köpa en liten butik eller liknande. År 2019 sändes 83 miljarder dollar i remittenser till Indien, ifjol sjönk summan till 64 miljarder och den förväntas minska ytterligare under 2021. Globalt minskade remittenserna från 2019 till 2020 med ungefär 110 miljarder dollar. Indien tillhör, jämte Kina, Filippinerna och Mexiko de länder som tar emot mest pengar av detta slag, men överlag drabbar det minskade flödet både Sydamerika, Afrika och Asien, liksom de fattigare delarna av EU och Europa.

”Frågan är därför hur många av de försvunna jobben som kan komma tillbaka. Ifall det nya normala blir att arbeta hem­ifrån, för de som kan och vill, kommer behovet av serviceyrken att fortsätta att vara lågt även vid en ekonomisk återhämtning.”

Att remittenserna minskar har flera orsaker, till exempel att det är svårare att resa. Men främst beror nedgången på att arbetstillfällena minskat drastiskt i de rikare länderna, inte minst jobb inom städning, restaurang, och liknande som inte kräver någon särskild utbildning. Räknat i arbetstimmar förlorades motsvarande 255 miljoner heltidsjobb under 2020, fyra gånger mer än under finanskrisen 2009. Förlusten hade varit avsevärt mycket större utan statliga stödsystem, men i och med att folk jobbar hemma så mycket mer, hålls till exempel restauranger stängda eller har restriktiva öppettider behövs färre städare och diskare. Även butikspersonal, lagerarbetare och så vidare blir det minskad efterfrågan på. Unga, kvinnor och lågutbildade drabbas mest. Frågan är därför hur många av de försvunna jobben som kan komma tillbaka. Ifall det nya normala blir att arbeta hemifrån, för de som kan och vill, kommer behovet av serviceyrken att fortsätta att vara lågt även vid en ekonomisk återhämtning. Våra innerstäder lär också påverkas, men hur och i vilken utsträckning återstår att se. En av de få branscherna för lågutbildade som blomstrat under pandemin är hemkörning av mat och andra varor. Inte minst den höga förekomsten av unga män från Bangladesh i denna bransch är ett intressant fenomen – även om drönare snart är beredda att ta över deras arbete. Fortsätter trenden lär det inte bli lättare att ha en fysisk butik i exempelvis Stockholms innerstad.

En intressant fråga är hur detta kan komma att påverka migrationen framöver. En av de stora ironierna med Trumps tal om att bygga en mur mot Mexiko var att det faktiskt under flera år pågått en nettoåtervandring, då flera som tjänat ihop en slant i el Norte valde att återvända. Mellan 2009 och 2014 återvände så många som en miljon personer till Mexiko, samtidigt som bara 870 000 tog sig till USA. Migranterna som kom via Mexiko under dessa år var oftare från Centralamerika, Guatemala, El Salvador och så vidare. Lagom till att Biden svors in som president började emellertid trycket att åter öka även från mexikanska migranter. Det har gjort situationen besvärlig för honom: han vill både leva upp till sina vallöften om att underlätta för invandrare, och bromsa inflödet när det blir för stort. Med tanke på den väldiga förlusten av arbetstillfällen i USA, trots det rekordstora stödet till företagen, kommer det att bli rätt hård konkurrens på arbetsmarknaden framöver.

Även invandringen till EU påverkas av pandemin. Under de första tio månaderna 2020 kom det 390 000 asylansökningar, 33 procent färre än 2019. Av dessa godkändes 43 procent. Även illegala gränsövergångar minskade över lag, främst på grund av att få kunde ta sig från Turkiet till Grekland. Samtidigt anlände rekordmånga över Medelhavet till Malta, Syditalien och Kanarie­öarna. De största grupperna som kom i båt till Italien ifjol var från Tunisien och Bangladesh, en långvarig trend som också lär hålla i sig. Det är lätt att föreställa sig att trycket kommer att öka avsevärt efter hand som det blir lättare att resa igen. Men eftersom de flesta länder kämpar med hög arbetslöshet – kring 20 procent i södra Italien, med över 50 procent ungdomsarbetslöshet på Sicilien redan före pandemin – och svårt ansträngda ekonomier, inte minst i södra Europa, är det knappast troligt att öppna hjärtan kommer att dominera. Den dag Turkiets ledare finner det gynnsamt kommer troligen trycket åter att öka även på länderna i östra Medelhavet. Kombinationen sjunkande remittenser och covidskadade ekonomier i den södra hemisfären, samt ökad främlingsfientlighet i den norra, inte minst beroende på att folk levt så länge nu under så stort socialt och ekonomiskt tryck på grund av pandemin, ger vid handen att 2022, med val i bland annat Tyskland, Frankrike, Ungern och givetvis Sverige, kan bli ett politiskt mycket skakigt år i hela EU.

Inte bara möjligheterna att migrera norrut har minskat, utan resandet har över huvud taget har gått ner radikalt under pandemin. Antalet passagerare sjönk med 60 procent förra året, med en liten upphämtning i år. Men totalt sett har branschen halverats. Turismen är en av världens största näringar, direkt motsvarande 10 procent av världens alla arbetstillfällen – och säkert indirekt en ännu större del av ekonomin om man räknar in allt runtomkring: butiker, restauranger, museer, konsertlokaler, idrottsanläggningar och så vidare. Länder som Italien, Spanien och Kroatien, där turismen utgör 14, 12 respektive 11 procent av BNP är helt beroende av turismen. Även Frankrike och Grekland tillhör länderna med en stor turismsektor. Globalt minskade antalet internationella turister med en miljard under förra året, och de samlade förlusterna uppgick till 1,3 biljoner kronor. Mellan 100 och 200 miljoner jobb hotas. Och det är alltså jobb direkt inom turism, all övrig konsumtion och så vidare som turister bidrar till oräknad, och därmed också övriga förluster av arbetstillfällen.

Italien, ett av världens mest besökta länder, fick se mängden turister halveras och förlorade 120,6 miljarder euro. Men detta är bara en del av Italiens väldiga nedgång på grund av covid, som bör ses i kombination med att landets ekonomi aldrig riktigt hämtade sig från den ekonomiska krisen 2008–09. Uppemot 10 procent av italienarna beräknas idag leva i fattigdom, mest i syd, dit också den största mängden migranter anländer.

Ett genomgående mönster är att fattigare och mera utsatta delar av befolkningen drabbats hårdast av pandemin. Detta gäller såväl i länderna i Sydeuropa som i USA och i EU, inklusive Sverige. Enligt en rapport från Handelshögskolan, Inequality in the pandemic. Evidence from Sweden (april 2021) av forskarna Pamela Campa, Jesper Roine och Svante Strömberg, ökar risken att bli arbetslös ju lägre lön man har. Covid har vidgar klyftorna inom länder, liksom mellan dem. Svarta amerikaner och latinos löper betydligt större risk att läggas in för allvarlig covid än vita amerikaner, vilket främst lär bero på att fler av dem har underliggande hälsoproblem än andra befolkningsgrupper.

Tätt knutet till framtiden för jobben, men också för övervakning och säkerhet är automatiseringen, som pågått länge nu, men som fått ytterligare fart genom det sätt på vilket pandemin skapat nya förutsättningar, genom hemarbete, minskade transporter och så vidare. På den allra enklaste nivån lär det ökade hemarbetet, med sammanträden och konferenser via länk, i hög grad fortsätta. Det innebär minskat behov av transporter, men även sådant som städning, luncher på stan och så vidare. Möjligen dröjer de självkörande bilarna ännu en tid, men vi har under pandemin sett hur läkarbesök via länk, telemedicin, blivit allt vanligare. Det är en automatisering så enkel att vi snabbt blir blinda för den, liksom vi inte längre tänker på hur varuautomater och automatiska spärrar sedan många år minskat behovet av personal i tunnelbanan. När telemedicin används alltmer kommer också återigen behovet av främst lägre utbildade att minska, som undersköterskor, medan läkarna fortsatt behövs, kanske till och med i ökad utsträckning. När tekniken utvecklas ännu mer är det inte omöjligt att en läkare i Indien svarar på åtminstone enklare frågor som inte kräver recept.

All automatisering minskar inte behovet av arbetskraft nödvändigtvis, men den omstrukturerar alltid arbetsmarknaden och kan skapa nya behov. Emellertid verkar det som om de senare årtiondenas automatisering bidragit till både att behovet av outbildad arbetskraft sjunkit och att lönerna hållits nere. I USA tjänar outbildade arbetare i enklare jobb idag mindre, omräknat för inflation, än de gjorde under 1970-talet. Det verkar också som om den senaste omgången av automatisering på allvar minskat behovet av arbetskraft även på mera avancerade positioner. Den internationella finansmarknaden är exempelvis alltmer automatiserad. År 2000 arbetade mer än 5 500 börsmäklare på börsen i New York. Redan 2016 fanns bara 400 kvar, enligt Harvard Business Review (14/12 2016). 200 000 bankjobb beräknas dessutom försvinna under de kommande tio åren i USA, och trenden är givetvis global. Nordea, Danske bank och Swedbank satsar alla stort på automatisering och har redan friställt betydande mängder personal. Ännu mer lär det bli framöver då algoritmer tar över alltifrån aktiehandel till övervakning av misstänkt ekonomisk brottslighet .

När Donald Trump lovade att ta hem tillverkningsindustri från Mexiko hamnade han i en besynnerlig fälla: att flytta tillverkning till USA igen kunde nämligen innebära färre, inte fler, arbetstillfällen eftersom jobb som utförts manuellt i låglöneländer automatiseras när tillverkningen flyttar till höglöneländer. Vissa produkter, som en del frukt och grönsaker, eller bomull för den delen, går inte att odla i kal­lare länder utan att kostnaden blir för hög. Men annan tillverkning, av alltifrån H&M:s kläder till Ikeas möbler, kan nog med tiden komma att flytta närmare konsumenterna när möjligheterna att automatisera tillverkningen och därmed både hålla nere personal- och transportkostnader. Branschtidskriften Textile World beskriver i ”Automated Cutting & Sewing Developments” (20/3 2020) hur automatiseringen inom textilindustrin utvecklas och kan sänka kostnaderna för tillverkningen, hur många led tillverkningen av kläder består av – från framställandet av råmaterial, från exempelvis bomull via tråd till tyg och slutligen färdiga plagg, där det sista ledet, utom transport och försäljning, är mest personalintensivt och står för 35–40 procent av den totala kostnaden. En utgift som sedan länge hållits nere genom att tillverkning lagts i låglöneländer. För exempelvis Bangladesh är textilindustrin livsnödvändig. Fyra miljoner personer jobbar i den och tillverkningen och exporten av kläder står för över 80 procent av landets exportinkomster. Denna export minskade ifjol med 17 procent över lag, men med hela 19 procent till EU.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ytterligare ett problem är att fabriker med många sömmerskor som sitter tätt ihop och arbetar kan vara potentiella smitthärdar. Automatisering minskar riskerna för avbrott på grund av kommande ­sjukdomsutbrott, vilka vi lär få räkna med, även om alla inte är lika allvarliga som det nuvarande. Men inte bara fabriker som kan vara farliga smittspridare, även transporterna hotas av risken att avbrytas av sjukdomsutbrott. Tillverkningen kunde bli både billigare och säkrare i förhållande till även kommande pandemier, genom att automatiseras och flyttas dit där konsumenterna bor, men råvarutransporterna måste fortfarande skötas på ett säkert sätt. Och automatisering av transporter är ett område som snabbt blir allt mer avancerat. I USA har till exempel självkörande långtradare testats. Men kanske snabbast går arbetet med automatiserad sjöfart. Helautomatiska fartyg behöver inga sjömän och de kan byggas så att pirater inte kan borda dem. De är inte beroende av vägar, utom när de ska in i och ut ur hamnar. De kan byggas helt tillslutna och fjärr­övervakas med minimal mängd personal. Att den amerikanska militären satsar på helautomatiska stridsfartyg i sitt program NOMARS, No Manning Required Ship, talar för att det kan gå rätt fort. Det är ju trots allt militära investeringar vi har att tacka för allt ifrån det romerska vägnätet till dagens internet. Och när väl tekniken utvecklats tillräckligt kan den säljas till privat sjöfart.

Om tillverkning flyttas från låglöneländer, samtidigt som pandemin redan sänkt den ekonomiska nivån där, kommer knappast migrationstrycket mot EU att minska. Och beredvilligheten att ta emot fler är, som vi redan sett, och kommer att få se i kommande val, inte precis i ökande. Det är ett ganska säkert tips att den politiska instabiliteten kan komma att öka i takt med att detta tryck, på så många fronter samtidigt, stiger. Det är en händelse som ser ut som en tanke i och med att pandemin även gett flera tillfällen till att utveckla och testa hel- eller halvautomatiserad crowd control. Kina är känt för att använda drönare, kameror och ansikts­igenkänning i kombination med vanligt polisarbete, men även många demokratiska länder har använt drönare för att övervaka demonstrationer och upptäcka dem som bryter mot utegångsförbud, bland annat Frankrike, Storbritannien och i USA särskilt Kalifornien. Denna utveckling var också den redan igång, men behovet av social distansering har gjort den ännu mer at­traktiv. Förra sommarens stora demonstrationer i USA, inte minst, gav goda möjligheter att testa ny teknik för hel- och halvautomatisk övervakning. Mot den bakgrunden är det ironiskt att så många företag i just Silicon Valley ställde sig bakom somliga demonstranters krav på att avfinansiera polisen. Det enda som skulle bli resultatet av en minskad offentliganställd poliskår vore dels fler privata väktare, dels – och inte minst – utökad automatiserad övervakning, dels både materiella och immateriella murar med produkter som utvecklas i techbranschen.

Vissa trender och tendenser som jag beskriver samverkar destruktivt medan andra inte nödvändigtvis behöver leda till bestående försämringar. Mycket av det som jag tycker mig iaktta är som virvlar som snabbt kan förflytta sig, blir starkare eller ebba ut, så att en uttömmande utvärdering inte är möjlig förrän i efterhand. Minervas uggla flyger som bekant i skymningen. Emellertid är jag fast förvissad om att den här sortens preliminära överblickar är helt avgörande för att i tid kunna parera de allra mest negativa sociala, ekonomiska och inte minst politiska effekterna av utvecklingen. Exempelvis bör vårt samtal om såväl framtidens arbetsmarknad som invandring och integration ta med dessa saker i beräkningen.

Den lätthet med vilken politiker i flera länder kunnat göra avsteg från demokratiska fri- och rättigheter, med hänvisning till covid-19 har också varit mycket intressant att följa. På flera håll har delar av befolkningen rentav själv krävt större handlingskraft och hårdare restriktioner, så även här i Sverige – samtidigt som en del konspirationsteoretiskt lagda förnekat virusets farlighet och krävt att allt genast återgår till det normala. En hel del av åtgärderna lär ha varit nödvändiga i det akuta läget, men frågan är hur de kan avvecklas när väl normaliteten återvänder – om den nu någonsin gör det. Risken är att vi hamnar i vad som med tiden kommer att kännas som ett nytt normalläge, då vi accepterar att vissa av de ingrepp som gjorts i vår integritet permanentas. Oavsett hur det går med detta kommer utfallet av covid-19-hanteringen att synas i flera betydelsefulla val nästa år, också det svenska. Politiker som bortser från de svåra frågorna i hopp om att kunna vinna över väljarna med den gamla retorikens löften, hot och ideal förtjänar inte medborgarnas förtroende.