Bäste Ulf!

Det flimrade förbi ett fotografi, så där som det gör när man scrollar flöden i sociala medier. Du sitter avslappnad en sommardag med Jens Liljestrands stora biografi om Vilhelm Moberg Mannen i skogen i knäet.­ I efterhand har jag svårt att komma ihåg exakt hur bildtexten löd, men ditt omdöme om boken var positivt. Det minns jag. Det såg ut som du verkligen njöt av din semester.

Det var då. Sommaren 2022 präglas av oro i världen och valrörelse i Sverige. En av de frågor som diskuteras intensivt just nu är kriminalitet och otrygghet. I en mätning från SOM-institutet (oberoende undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet) som utgår från ett forskningsprojekt om det öppna samhället, lett av statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson i Uppsala, uppger 87 procent att otryggheten har ökat i hög eller viss grad. Det är förödande siffror för ett samhälle som har en lång tradition av tillit till och mellan stat och medborgare.

I en allt mer akut situation med upplopp mot polisen och kallblodiga skjutningar i dagsljus i såväl förorter som innerstad, ökad droghandel och parallella samhällsstrukturer, så går debattens vågor höga. Statistik, ideologiska skillnader, historiska liknelser, politiska förslag, sociala insatser, forskning och teorier visar och belyser viktiga delar av hur problemen kan hanteras och åtgärdas. Men hur ska vi hantera den samvetslösa aggressiviteten?

”God konst krymper distansen mellan jaget och omvärlden. Den exponerar och åskådliggör men lovar inget.”

I skönlitteraturen och konsten finns oförglömliga scener som berättar om våldets effekter. Från Homeros klassiska epos Iliaden och Odysséen under 800-talet f Kr till Picassos målning Guernica 1937 lyckas konsten iscensätta mänsklig tragik utan att bli uppfostrande. För att förstå samhällsutveckling och våldets mekanismer finns det anledning att vända sig också till de estetiska verksamheter som sedan vår begynnelse bidragit med en aspekt som ofta saknas i det politiska samtalet. God konst krymper distansen mellan jaget och omvärlden. Den exponerar och åskådliggör men lovar inget. Fördömanden av det slag som existerar i ett polariserat offentligt samtal förekommer inte.

Det finns en välfylld bokhylla i det Kristerssonska hemmet, det har också framgått av sociala medier. Kanske står där en bok som med otäck finess lyfter fram den utsatthet och sadism som präglar en lätt igenkännbar manligt kodad miljö: romanen Brighton Rock (1938), av Graham Greene. Om du, Ulf, inte läst den än vill jag ge den som rekommenderad sommarläsning för 2022.

Bakgrunden till romanen finns i den lite sömniga kuststaden Brighton, känd för sin långa pir. Staden var ett populärt utflyktsmål för många engelsmän redan på 1930-talet. Bakom fasaden brottades Brighton med kriminella gäng, och brottligheten var särskilt kopplad till beskyddarverksamhet och utpressning vid kapplöpningsbanorna. Fonden till Brighton Rock är verklighetstrogen.

I bokens centrum finns Fred Hale, tidningsreporter, och angivare åt ett mäktigt gäng där rivalerna nu är honom på spåren. Romanen startar under pingsthelgen, och inleds så här: ”Hale förstod, efter bara tre timmar i Brighton, att de skulle mörda honom.” Därefter följer en berättelse skriven i ett tempo som tar andan ur läsaren. Avgörande för romanens utvecklingskurva blir två kvinnor: Ida Arnold, den kurtisan som Fred Hale slumpartat möter sista dagen i livet, och Rose, en ung servitris. Mordet på Fred Hale orkestreras av en manipulativ och skrupelfri karaktär, Pinkie Brown. Bokens ena utvecklingslinje följer Pinkies försök att köpa Roses tystnad då hon upptäcker att Pinkies alibi inte stämmer. Först vill han gifta sig med henne, därefter övertala henne att begå självmord. I det andra romanspåret försöker Ida lösa mordet på Fred Hale och därefter rädda Rose från Pinkie.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Slående med Pinkie Brown är att han påminner om de unga män som porträtteras i reportage från dagens svenska gängmiljöer. Han kommer från fattigdom och främlingskap, uppfostras i en pennalistisk hierarki där gängets gemenskap ersätter familjen (föräldrarna är döda). Pinkie är okänslig inför andras behov, litar inte på kvinnor, men är också djupt troende och söker nåd. Livet ses som förutbestämt och utan handlingsfrihet, som hos många andra unga män i utanförskap. I romanen är frågan om Pinkies själ levande och mystisk på samma gång. Greene lyckas skriva en roman utan hjälte där den mest hänsynslöse i boken också ser sig själv som fördömd. Det är i detta inre glapp hos Pinkie Brown som en sanning om det grymma i en förlorad livssituation kan visa sig utan att förminska konsekvenserna av de brott som begåtts.

Bokens slut är gåtfullt men ger ändå hopp om att poetisk rättvisa kan skipas. Romanen visar också att det inte sällan är i den enskildes mod och beslutsamhet som en förändring av en situation kan uppstå. Oavsett vad du har för bakgrund eller mandat är det som människa på jorden dina handlingar får betydelse.
En förlorare på papperet kan få rätten på sin sida. Det förstår Ida Arnold och läsaren med henne.

Jag önskar god och eftertänksam läsning.