Det finns väl en känsla av att den liberala demokratin inte levererat. Mitt i globaliseringen underskattade vi kanske männi­skors behov av trygghet på jobbet. Alla vill inte flytta på sig, vidareutbilda sig och byta jobb hela tiden. Man vill kunna bo kvar där man växte upp och stolt känna sina rötter.

Så säger Birgitta Ohlsson, tidigare ordförande för Liberala ungdomsförbundet och statsråd i Fredrik Reinfeldts regering. Annorlunda lät det förr. Som svensk politiker var Birgitta Ohlsson förkämpe för en utpräglat liberal linje: Marknadstillvänd i den ekonomiska politiken, individua­listisk i livsstilsfrågor. När hon intervjuas av Dagens Nyheter om sitt nuvarande arbete vid en tankesmedja i Washington beskriver hon en liberal baksmälla:

”Liberaler har ju aldrig arbetat utifrån utopiska berättelser och jag säger inte att vi borde göra det. Men det måste finnas en tydligare bild av vart samhället ska gå, annars kommer någon annan och fyller det tomrummet.”

Birgitta Ohlsson är inte ensam om sin ruelse. Den ideologi som stod som segrande efter kalla kriget framstår nu, drygt trettio år senare, som starkt ifrågasatt. Bland svenska väljare har de liberala partierna Moderaterna, Centern och Liberalerna tappat tjugo procentenheter i stöd på drygt tio år. Blott omkring var fjärde väljare stödjer nu något av de tre partierna.

Även filosofiskt utmanas liberalismen. Nya intellektuella argumenterar för att den liberala eran måste övergå i vad som kallas en postliberal dito. Vad vill postliberalerna? Är de höger eller vänster? Och är de främst en mer verserad och intellektuell version av de ­radikala nationalister och populister som just nu vinner val runt om i USA och Europa?

”Både kapitalistiska och statliga strukturer flyttar besluten allt längre bort från människors vardag. Lokalsamhällen och små gemenskaper slås sönder av globaliseringen.”

Den bild som postliberalerna tecknar av den västerländska civilisationens tillstånd är mörk. Ekonomiska, demokratiska, sociala, ekologiska och politiska kriser läggs till varandra. Varken högern eller vänstern tycks kunna bryta död­läget. Institutioner som burit upp samhället – akademin, kyrkan, familjen – bryts ned. Liberalismens löfte om pluralism har inte infriats. Istället för mångfald har en global homogenisering inneburit att lokala särdrag försvinner och att både skyskrapor och hipsterbarer ser lika­dana ut oaktat om de ligger i Buenos Aires, Stockholm eller Seoul.

Både kapitalistiska och statliga strukturer flyttar besluten allt längre bort från människors vardag. Lokalsamhällen och små gemenskaper slås sönder av globaliseringen. De filosofiska och religiösa fundament som varit grunden för den västerländska civilisationens framväxt har avvecklats på några korta decennier och gjort samtiden oförmögen att diskutera moralfrågor och än mindre skapa enighet om hur moraliska problem ska lösas. Staten saknar alltmer förmågan att bidra till samhällsförändring och reduceras till en maskin för att upprätthålla individuella rättigheter och juridiska processer. Individuella klassresor blir ett otillräckligt svar på växande materiell ojämlikhet. Påståendet om meritokrati blir ett alltmer ihåligt sätt att söka legitimera orättvisorna.

Den postliberala observationen är att väns­tern och högern i vår tid i viktiga avseenden bara skenbart är varandras motpoler. Polarisering och ett högt tonläge döljer att båda sidor delar utgångspunkt, nämligen att politikens mål är att frigöra individen från de konventioner och institutioner hon påverkas av. Den liberala vänstern vill frigöra individen genom att bryta ned traditionella livsmönster och normer. Den liberala högern vill frigöra individen som ekonomisk varelse, genom att rulla tillbaka regleringar och sänka skatter. Både sidor använder rättigheter som verktyg, rättigheter som ger individer rätt att via domstolar omintetgöra demokratiskt fattade beslut.

I USA är postliberalism en rörelse på högerkanten. Det amerikanska republikanska partiet har sedan Ronald Reagans dagar byggt på en allians­ mellan libertarianer och evangelikala kristna. Den postliberala positionen vill upprätta en ny höger, en höger som inte vill krympa staten till ett minimum utan som vill använda den som ett politiskt verktyg. Denna höger är förvisso inspirerad av kristendom, men snarare katolicism än de pentekostala megakyrkornas politiska teologi.

En förgrundsgestalt för den här rörelsen är Patrick J Deneen, statsvetarprofessor vid det katolska Notre Dame-universitetet i Indiana. Hans bok Why Liberalism Failed från 2018 är en svidande vidräkning av det förfall som han menar att liberal politik lett till i USA: universitetens förflackning, en förfärlig opioidkris, urspårad woke-ideologi och en förlust av medborgerliga ideal. Den marknadsliberala högern kritiseras stenhårt. Ohejdad kapitalism har förstört den tidigare stolta amerikanska arbetarklassens livsbetingelser och skapat en ekonomisk elit som till skillnad från tidigare eliter inte känner ansvar för sitt land eller lokalsamhälle.

På andra sidan Atlanten har den postliberala impulsen fått en annan politisk gestaltning. En grupp intellektuella och politiker nära det brittiska Labourpartiet har formulerat positionen Blue Labour, en socialdemokratisk postliberalism. En förgrundsgestalt är Maurice Glasman, akademiker med bakgrund i en judisk arbetarklassfamilj i norra London. Idag är Glasman life peer i det brittiska parlamentets överhus. Den brittiska arbetarklassens traditioner, självorganisering och lågmälda patriotism är fundamentet för Blue Labour. Utgångspunkten är familjens, församlingens och fackklubbens solidaritet och gemenskap.

Både den amerikanska högervarianten och den socialdemokratiska varianten av postliberalism bygger på två centrala idéer. Den ena är kritiken mot den konventionella högern och väns­tern som två aspekter av samma individualistiska överideologi. Den andra är föreställningen om att politiken bör vara inriktad mot det gemensamma goda, the common good.

Att samhället skulle sträva mot det gemensamma goda var en självklarhet före upplysningen. Idag har idén åter väckts till liv.

Det gemensamma goda är en bärande tanke i den katolska socialläran – den romersk-katolska kyrkans socialetiska tänkande. Begreppet finns med redan i encyklikan Rerum novarum från 1891, den första i den kanon av påvliga rundskrivelser som utgör sociallärans fundament.

Även för den grupp filosofer som kallas kommunitära och som publicerade sina viktigaste verk på 1980-talet är föreställningen om det gemensamma goda viktig. Här återfinns Michael­ Sandel, Charles Taylor och Alasdair MacIntyre. Ett antal av deras nyckeltexter gjordes tillgängliga på svenska 1993 i antologin Gemenskaparna, redigerad av statsvetaren Emil Uddhammar.

Idén om ett gemensamma goda är skenbart trivial men i själva verket principiellt omvälvande. Att det finns ett ”gemensamt värde” erkänns till exempel i den svenska plan- och bygglagen, som stadgar att både det allmänna och enskildas intressen ska beaktas vid beslut som fattas med stöd av lagen. Som mål för samhället har det gemensamma goda långtgående betydelse. Samhället i sig kan ha ett ändamål. Kärnan är att något annat än individen och hennes preferenser och rättigheter kan vara ett politiskt ärende. Att erkänna att det gemensamma goda är ett mål för politiken innebär också att staten aktivt bör bidra till att uppfylla detta goda.

För den katolska kyrkan handlar bonum commune – som det gemensamma goda heter i de latinska encyklikorna – om att ge människor och samhället möjlighet till fulländning, att nå det mål som deras skapare berett. Tanken förutsätter en kristen metafysik där människorna och samhället är skapade med ett ändamål, ett telos, att sträva efter. Det teleologiska betraktelsesättet återfinns redan hos Aristoteles och det förenar sig väl med en föreställning om en värld skapad av Gud.

Det uppenbara problemet är att den som står utanför den romersk-katolska kyrkan och inte tillmäter socialläran auktoritet saknar anledning att acceptera den kristet-aristoteliska förståelsen av det gemensamma goda. För att få auktoritet i ett bredare samtal om politisk filosofi behöver begreppet få en sekulär grund.

Den skotsk-amerikanska filosofen Alasdair MacIntyre argumenterar för att samhället och människorna kan ha ett telos, även utan kyrkans och Aristoteles metafysik. Livsmålet förstår vi gradvis genom att skapa berättelser om vårt liv – en funktion av att människan är ett historieberättande djur. Bara när vi inser att vi skapas av de gemenskaper och den tradition vi ingår i kan vi förstå vårt livsmål. Det är i dialog med den tradition vi är insatta i som vi kan förstå och tolka de dygder som vi behöver förvärva för att kunna bidra till ett gott liv för oss själva och det gemensamma goda för vårt samhälle.

Den postliberala idén att det kan finnas ett eftersträvansvärt ”efter liberalismen” är så klart kontroversiell. I boken Historiens slut och den sista människan från 1992 argumenterade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama för att västvärlden nått slutstadiet i världens utveckling. Liberalismen är ”historiens slut”.

Fukuyama skrev i ett läge när väst hade segrat över Sovjetunionen, och Kina visat sig moraliskt bankrutt genom massakern på Himmelska fridens torg. Moraliskt stod den liberala demokratin utan seriösa utmanare. Fukuyama åtar sig den angenäma uppgiften att förklara triumfen. Den kommunitära liberalism-kritiken från årtion­det innan ställdes åt sidan.

Fukuyama beskriver den historiska utvecklingen med en liknelse. Ett antal vagnar som rör sig i ett landskap på väg mot en stad, där vagnarna utgör länder och staden det öppna samhället med frihet och marknadsekonomi. Vagnarna väljer olika vägar, vissa mer framkomliga än andra. Vissa stannar en tid, andra får ta omvägar. Några vagnar har redan nått sitt mål i staden. Det tar olika lång tid, men förr eller senare kommer alla vagnar att nå sitt mål. Och när vagnarna väl kommit innanför stadens murar blir de kvar där – något annat mål finns inte att sträva efter.

Liberalismens överlägsenhet består enligt Fukuyama i att den erbjuder ett samhälle där människorna är jämlika och där vi alla erkänner varandra som människor fullt ut. Bara i liberalismen kan den indelning i slavar och herrar som präglat alla förutvarande samhällen upphöra. Därigenom blir det liberala samhället fritt från de spänningar som drivit alla tidigare samhällen framåt i en dialektisk process mot allt större frihet. När alla är fria upphör utvecklingen då världsandens kontinuerliga självförverkligande har kommit i mål.

Inspirationen till Fukuyamas tes kommer från ett kort avsnitt i den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegels Andens fenomenologi från 1807. För Hegel utgjordes ”historiens slut” den franska revolutionen idéer och deras spridande genom Napoleons krig. Hegel mötte själv Napoleon – ”världsanden till häst!” – efter slaget vid Jena 1806.

Fukuyamas anspråksfulla bild av vagnar som sakta men säkert strävar mot sitt slutmål såg bättre ut i början av 1990-talet än idag. Den kinesiska vagnen tycks permanent ha valt en annan färdväg än den som leder till den liberala staden. Och den amerikanska vagnen, som tryggt stått parkerad innanför stadsmurarna sedan 1700-talet, tycks i färd med att rulla ut i vildmarken igen.

Löftet om det ömsesidiga erkännandet i det liberala samhället verkar inte leverera, med missnöje och motsättningar som följd.

I boken Missnöjets tid från 2022 återvänder Fukuyama till frågan om historiens slut. Trettio år har gått och den triumfatoriska tonen är nedtonad. Liberalerna drabbades av hybris och gick för långt, konstaterar han – liberalismens kritiker har fört fram viktiga poänger. Men trots växande populism och vrede mot liberala institutioner vidhåller Fukuyama att trovärdiga alternativ till liberalismen saknas. Ett liberalt samhälle med utrymme för omfördelning, nationell identitet och små gemenskaper är alltjämt vårt bästa alternativ.

Alla kritiker av liberalismen är givetvis inte postliberala. Traditionella marxister är det till exempel inte. En idag stor och växande grupp liberalismkritiker återfinns i de partier och grupper som omväxlande kallas högerpopulister och radikala nationalister. I Sverige räknas Sverigedemokraterna, riksdagens näst största parti till denna grupp. Är detta parti postliberalt?

För tio år sedan höll den ungerske premiärministern Viktor Orbán ett berömt tal där han anslöt sig till vad han kallade ”illiberal demokrati”, i praktiken ett politiskt system med val men utan pluralism. Även om den ungerske ledaren delvis brukar samma retorik som postliberalerna visar han att han står för något i grunden annat. Där postliberalismen argumenterar för starka institutioner och lokalt självbestämmande bygger den ungerska illiberalismen på maktkoncentration. Medier och akademiska institutioner är tvingade till underkastelse.

Medan postliberalismen står i ett dialektiskt förhållande till liberalismen utgör Orbán och den rörelse han tillhör ett totalt avståndstagande till den.

Sverige är ett bra exempel på den postliberala observationen att både höger och vänster först och främst är individualister. Till vänster har den äldre folkhems- och folkrörelsepolitiken gett vika för statsindividualismen, ett system där statens uppgift är individens befrielse. Till höger har en anglosaxisk libertariansk liberalism uppstått ur en äldre konservatism, under inflytande av näringslivets opinionsbildning.

Kan postliberal politisk teori bidra till att hantera några av de allvarliga samhällsproblem som Sverige står inför idag? I alla fall på två områden som är centrala i den svenska debatten – skolan och migrationen – kan ett postliberalt perspektiv ha ett värde för att förklara problemen och erbjuda en väg framåt.

Skolan är en avgörande institution för reproduktionen av alla samhällen. De värden den ska förmedla, hur undervisningen går till är självklara politiska frågor. Svensk skola kännetecknas av en utpräglad individualism i alla led och det har lett till betydande problem.

Elevernas fria skolval har omöjliggjort ambitionen att låta skolan vara en kraft för integration trots att social skiktning bidrar till motsättningar. Lärarnas uppgift försvåras då lagar och styrdokument utlovar ett helt individua­liserat lärande, trots att detta i praktiken är en omöjlighet. En långtgående rätt till individuella anpassningar omöjliggör en traditionell didaktik. Marknadisering innebär att privat vinstintresse trumfar det allmännas intresse av ett sammanhållet skolsystem och att yrkesetiken hos skolans professioner trängs ut. Att återinföra det gemensamma goda som ett mål både för eleven, klassrummet och skolväsendet skulle få långt­gående effekter.

I migrationspolitiken debatterar nu höger och vänster hur det kunde gå så fel. Högern har gett arbetsgivarna rätt att erbjuda uppehållstillstånd även till den lågkvalificerade arbetskraftsinvandraren och vänstern argumenterat för asyl som en mänsklig rättighet. Det gemensamma goda har inte varit en faktor, utan invandring har setts som uteslutande en fråga om rättighetsbärande individer som får sina skäl till invandring prövade administrativt och juridiskt. Varken medborgare i allmänhet eller de lokalsamhällen som i grunden förändrats av invandringen har haft tillgång till en politisk process för att påverka skeendet.

Den migrationspolitiska omsvängningen hösten 2015 kan beskrivas som att ett common good-perspektiv åter kommit in i debatten. Invandringens påverkan på olika samhällsområden och på de mottagande lokalsamhällena är nu tillbaka i politiken. Individuella rättigheter vägs åter mot det gemensamma goda.

År 1986 ställde Charles Taylor frågan ”Riskerar den ökande tonvikten på rättigheter, på bekostnad av kollektiva beslut, att så småningom undergräva själva demokratins legitimitet?” Idag vet vi att svaret på den frågan är ja. Efter ett antal decennier med en ensidig strävan efter individens frigörelse behöver liberalismen förenas med andra värden för att inte övergå i sin motsats.

På de sista raderna av Alisdair MacIntyres magnum opus After Virtue från 1981 hävdar författaren att vi lever i en kulturell nedgångsperiod i likhet med tiden efter Västroms fall. Men, tillägger MacIntyre dystert, ”den här gången väntar inte barbarerna på andra sidan gränsen utan de styr oss redan”.

Från sin nya utsiktspunkt i den amerikanska huvudstaden konstaterar Birgitta Ohlsson att demokratin är hotad i allt fler länder. Den hotas nu i de europeiska och amerikanska hjärtländerna. Fyra decennier av global framgång för liberalismen har inte konsoliderat folkstyret.

Den liberala idén om att statens enda legitima roll är att upprätthålla individernas rättigheter, underlätta deras olika livsprojekt och vidmakthålla rättvisa procedurer verkar inte hållbar. Det fordras samhörighet och gemensamma strävanden mot ett gott samhälle för att det ska fungera. Postliberalismen bygger på den insikten.