vad gjorde du den 24 februari 2022? Detta datum etsades nyligen fast i tidens silverplåt i sällskap med den 11 september 2001, den 28 februari 1986 och den 1 september 1939 (eller för den delen, den 22 juni 1941), för att endast nämna några. Gemensamt för dessa datum är att de är alla förknippade med död, tragedi och nationella trauman. Den latinska frasen memento mori – minns att du är dödlig – rungar nu åter som en påminnelse om det oundvikliga.

Den 24 februari 2022 inleder (och avslutar) Martin Kraghs nya bok Det fallna imperiet. Ryssland och väst under Vladimir Putin (Fri Tanke). Allt annat hade varit omöjligt. Men hur kommer det sig att det blev som det blev, och just på detta sätt? Kragh tar med läsaren på en resa genom tiden, med utgångspunkt i Sovjetunionen. Han bygger vidare i en rik, och specifikt svensk, tradition av Rysslandsstudier. Kragh förser somliga läsare med en välbehövlig kontext, andra med en nykter repris. Verket är läsvärt, främst eftersom det visar på vikten av att inte låsa fast sig vid en alltför deterministisk syn på Ryssland. De briljanta analyserna grumlas emellertid av att givna trådar för diskussion inte följs upp, liksom ett visst medföljande emotionellt bagage. Understundom har jag därför svårt att bli helt imponerad, även fast jag kanske borde vara det.

Till mänsklighetens egenskaper hör att vi ständigt vill förstå. Vi vill förklara drivkrafter, intentioner, beteenden och konsekvenser. Ondska och mänskligt lidande i synnerhet. Helst vill vi i denna process också hitta en modell för hur framtiden skall kunna förutsägas eller utstakas. Den strävan har också gestaltats i litteraturen.

Hösten 1946 for Stig Dagerman på Expressens uppdrag till det sönderbombade Tyskland. Det blev en artikelserie, som senare även publiceras i bokform med titeln Tysk höst. I en av artiklarna, ”Litteratur och lidande”, återger Dagerman ett besök hemma hos en författare och hans familj i Ruhr. En kollaboratör, i någon mening. I en nästan surrealistisk diskussion om hur kriget bäst borde ha hanterats säger författaren: ”Det var bara de som inte kunde hålla käften som kom i koncentrationsläger. Varför teg man inte och överlevde de här tolv åren?” Dagerman ställer följdfrågan: ”Hur visste ni att det skulle bli tolv år då?” Han får svaret: ”Det kunde ha blivit flera. Naturligtvis. Men sen då? Varför inte betrakta också det här med historiskt perspektiv, varför inte bedöma det som har hänt som om det hade hänt för hundra år sedan? Strängt taget finns ju inte verkligheten till förrän historikern satt in den i sitt sammanhang och då är det för sent att uppleva den, att harmas över den eller att gråta. Verkligheten måste bli gammal för att bli verklig.”

”Vi vill förklara drivkrafter, intentioner, beteenden och konsekvenser. Ondska och mänskligt lidande i synnerhet.”

den verklighet vi nu upplever är sannerligen inte gammal. Trots detta skänkes den ett mycket tydligt (och välbehövligt) ramverk i Det fallna imperiet, som kom ut kusligt lägligt – jag misstänker att det inte hörde till den ursprungliga planen. Det är med bestörtning, sorg, ilska och vanmakt som världen har reagerat på den ryska invasionen av Ukraina – vi söker nu den berömda förklaringen. Trots att det kanske inte var bokens ursprungliga syfte håller den nu läsaren i handen genom den största säkerhetspolitiska kris som Europa har upplevt på över 75 år. Den klädsamma distans till ämnet som Dagerman ändå upparbetade under sina resor i det sönderbombade Tyskland är emellertid inte alltid närvarande hos Kragh. Det är begripligt, men inte optimalt. Hos Dagerman kommer läsaren nära just genom di­stansen. Men det är inte ett lätt inre arbete, och det kräver mycket att systematiskt kunna förpassa sitt känsloliv någon annanstans, särskilt i dessa tider.

Vladimir Putin är alltid en tacksam utgångspunkt för ett verk om det moderna Ryssland. Frågan är om det ens längre går att skriva en bok som behandlar Ryssland under de senaste 20 åren utan att ha med hans namn i titeln. Förmodligen inte, vi tvingas att förhålla oss till den ryske presidenten. Somliga observatörer kan dock inte hålla balansen utan att kapsejsa ned i överdrifter och absurda historiska paralleller. Denna intellektuella obalans har sin grund i en annan psykologisk process.

De senaste årens ryska utveckling har gått på tvärs med nästan samtliga förhoppningar om frihet och demokrati som föddes i väst i samband med Sovjetunio­nens förhållandevis lugna upplösning. Den gradvis framväxande besvikelsen från omvärlden genomsyrar mycket av den västerländska analysen av dessa regioner. Besvikelsen lyser igenom i språkanvändningen. Värdeladdade ord och anakronistiska begrepp smygs in bland i övrigt sakliga beskrivningar över skeenden. Kragh tar förvisso upp fenomenet ”besvikelse” i boken, men drar inte resonemanget till sin spets. Jag är nyfiken på vad han hade kommit fram till om han hade gjort detta – en viss besvikelse kan här också anas hos Kragh.

Samtidigt som besvikelsens diskurs i mångt och mycket har dominerat analyserna, vill jag också påstå att denna diskurs är främmande för en yngre generation av svenska Rysslandsobservatörer, som nästan enbart har haft Putin att förhålla sig till under sin förhållandevis korta yrkesbana. För denna generation har det ryska agerandet knappast varit överraskande. Det följer snarare sin egen logik – hur hemsk den än må vara. Samma gäller förmågan att se och förstå agensen och egenheterna hos de länder och kulturer som tidigare har inlemmats av antingen det tsarryska imperiet eller Sovjetunionen. Inte heller det har varit en svår intellektuell övning för denna yngre generation.

”Vladimir Putin är alltid en tacksam utgångspunkt för ett verk om det moderna Ryssland.”

att betrakta ryssland för vad det är, snarare än det som man vill att det ska vara, är därför möjligen mer av en generationsfråga än en rent intellektuell ansats. Men det kräver nog ändå gemensamma ansträngningar över generationsgränserna för att varken gå vilse i besvikelse eller i cynism. Möjligen är det så att Kragh befinner sig någonstans däremellan, eftersom han ändå lyckas jämka de två diskurserna överraskande väl om än ej totalt.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Ett resultat av detta är att vi har gjort olika läsningar av samma litteratur. Det är väl i sin ordning, men ibland får jag därför också svårt att förlika mig med några av Kraghs formuleringar. Han lämnar exempelvis begreppet ”fascist” vind för våg boken igenom, utan att vidare utveckla det och dess mångbottnade betydelse i en östeuropeisk kontext, och vad det har för resonans i de olika samhällena. Det är problematiskt, eftersom begreppet då gärna reduceras till att enbart betyda ”något som man inte tycker om eller håller med om”, vilket Marlène Laruelle i sin tur gör en tydlig poäng av i sin bok Is Russia Fa­scist? (2021). I den pågående (och i mångt och mycket väldigt interna) diskussionen om Rysslandsstudiets framtid har det påpekats att benämningar och ansvar för användning av ord är viktiga.

Det står klart att Vladimir Putins samhällskontrakt med de ryska medborgarna – stabilitet och ordning i utbyte mot en övermåttan centrerad makt som ytterst skyddas med brutalt våld – står i gungning, och att denna svängning har ökat markant i och med invasionen av Ukraina. Vad ska det bli av Ryssland, och vad är det för land vi egentligen ser? Att blicka framåt är också en konst. I epilogen till Det fallna imperiet gör Martin Kragh just detta. Det är ett intressant sätt att avsluta på, då många i den här genren av ren bekvämlighet gärna avstår. Kanske av rädsla för att göra en felaktig prediktion.

Kragh väljer i bokens sista rader att ändå se ljuset i tunneln, och det är uppfriskande. Men återigen lämnas några intressanta trådar outforskade. Varför finns det ett annat Ryssland runt hörnet? Hur kan en väg ut ur det rådande mörkret egentligen se ut? Det hade varit intressant att veta vad han egentligen tror om den saken.