Familjen Dickson och baggböleriet

Det tycks inte existera någon bok om den mest färgrika familjen inom tidig svensk kapitalism, rövarbaronerna Dickson. Inte ens den sorts köpta förfadershyllning som senare finansfurstar brukat måttbeställa hos ekonomihistoriker.

Stamfadern, James Dickson (1748–1826) tillhörde en smedsläkt från sydligaste Skottland och blev handlare med järnvaror i staden Montrose. År 1802 utvandrade hans äldste son Robert (1782–1858) till Göteborg.

Robert Dickson fick anställning hos skotska handelshus. Då hans chef David Airth avled i vattusot år 1807 övertog Dickson både firman och änkan. Robert inbjöd sin yngre bror James (1784–1855), oftast kallad James Dickson den äldre eller ”kommerserådet”, som 1810 etablerade sig med egen firma och senare ingick äktenskap med Margareta Eleonora Bagge, vars familj blev viktiga samarbetspartner för Dicksons.

Utom Robert och James Dickson fanns en tredje broder, Peter (1786–1867), som förblev ogift men etablerade sig som importör med egen firma i London, varigenom familjens nätverk för internationella affärer stärktes.

Bröderna Dicksons firmor förtjänade mellan 1810 och 1815 stora summor som blockadbrytare, det vill säga smugglare eller ”lurendrejare”. Man trotsade Napoleons kontinentalsystem och smyghandlade med England, där man hade försänkningar via Peter. Dicksons exporterade tackjärn, malm, spannmål och trävirke samt importerade tyger, te och kryddor. Varorna kunde köpas billigt. Producenterna på båda sidor om Nordsjön hade svårt att finna avsättning, utom via det göteborgska andningshålet. På bestämmelseorterna rådde däremot brist och motsvarande höga priser på smuggelgodset.

Emellertid varar inget krig eller den högkonjunktur det skapar för evigt. När freden kommit och handeln åter släppts fri drabbades handelshusen av en djup kris. Robert Dickson tvingades 1816 göra konkurs. Han måste lägga ner sin egen verksamhet och inträdde istället i broderns firma som allt framgent blev centrum för släktens finansiella aktiviteter.

I firma James Dickson & Co ägde Peter en tredjedel och Robert en fjärdedel. Men det var James som förde verksamheten till oanade höjder. Allteftersom industrialiseringen fortgick i England ökade behovet av trä som stödbjälkar till kolgruvorna, pitprops. Likaså syllar till järnvägarna och timmer till skeppsbygge med mera. Men Storbritannien var trädfattigt. Allt virke måste importeras, främst från Sverige. Dicksons blev pionjärer för den storskaliga handeln med trä. Virket i Göteborgstrakten räckte emellertid inte. Dicksons blev verkligt förmögna då man lyckades öppna även inlandets skogar för exploatering. Virke köptes i Värmland och forslades över Vänern vidare mot Göteborg. Länge hade forsarna vid Trollhättan hindrat för både flottning av timmer och fartygstransport av sågat virke. Familjen Bagge hade emellertid inflytande i det bolag som arbetade för en modern kanal med slussar förbi forsarna. James Dickson stödde projektet och drog nytta av de förbättringar av kanalen som kom i omgångar under 1800-talet.

Dicksons hade haft sitt sågverk vid forsarna i Trollhättan, dit timret flottats. Nu förvärvade familjen efter hand bruksegendomarna Dejefors, Edsvalla, Forshaga och Höglunda i Värmland och anlade vattendrivna sågverk för att såga timret inne i landet. Därpå skeppades det på skutor genom Trollhätte kanal till Göteborg för omlastning och export till England.

På familjen Bagges skeppsvarv kunde James Dickson & Co förmånligt låta bygga en egen flotta för transporterna på Vänern och över haven. Vid mitten av 1800-talet var Dicksons rederi Skandinaviens största. I Storbritannien försåldes träet via Peter Dicksons firma. Med tiden skeppade man även svenskt trä till Australien och guldruschernas Kalifornien.

Vinsten kom dels genom en monopolställning i branschen, dels från James Dicksons ambition att kontrollera processen från kotte till pitprop, lyfta vinsten i varje led och dessutom skörda samordningsfördelar. Den brittiska marknaden tycktes omättlig. Transporterna gick lysande. Sågverken arbetade för högtryck. Emellertid fattades fortfarande det viktigaste ledet. Kontroll över råvaran. Det gällde att få markägaren att vilja avverka. Dessutom behöver nedhuggen skog avsevärt längre tid än skördad spannmål för att återväxa, vilket gör behovet av nya marker att exploatera stort för den som är ute efter snabba vinster.

Det var här som familjen Dickson under ett par generationer gjorde sig allra mest ryktbar eller beryktad. I det första skedet är det svårt att belägga detaljerna, även om det finns en rik anekdotflora. Säkert är att James den äldre inledde verksamheten i Värmland, även om det är mindre troligt att han personligen skulle ha skött den smutsiga hanteringen ute i bygderna.

Vad som i Sverige uppfattats som ödemarker har från början tillhört staten. Ända sedan 1700-talet hade man dock ”avvittrat” skog till bönder för att uppmuntra nyodling och öka skattebasen. För ödemarksbönderna tycktes den skog som inte kunde bli åker eller betesmark nästan värdelös. Nu fick de besök av firma James Dicksons & Co:s ombud som med till synes förmånliga kontrakt, uppräkning av silvermynt i en mängd som aldrig synts i trakten men var en spottstyver i jämförelse med skogens verkliga värde samt riklig traktering av konjak övertalade den drabbade att skiljas från utmarkerna. De flesta svenskar med rötter norr om Vänern och Dalälven torde ha förfäder som berövats jord på detta vis, även om andra skogsbolag numera innehar marken.

När tillgången på skog började tryta i Svealand förflyttade Dicksons sin verksamhet till Norrland. Egendomarna i Värmland såldes med god vinst. Väldiga områden förvärvades i Ljusnans och Ljungans älvdalar. Sågverk anlades i Matfors, Gideå, Norrfors och Baggböle där man kunde utnyttja vattenkraften i älvarnas nedersta forsar. Vid älvmynningarna fanns hamnanläggningar i Sandarne, Svartvik, Husum och Holmsund. I Matfors anlades även järnbruk och i Svartvik skeppsvarv. På 1850-talet infördes ångdrivna sågverk, som kunde läggas direkt intill hamnen vid kusten.

Den äldre brodern Robert tycks livet igenom ha behållit sin skotsk-puritanska barnatro. Före sin död donerade han som syndapengar 330 000 riksdaler för uppförande av bostäder åt ”mindre bemedlade personer ur arbetarklassen”, en stiftelse som ännu äger bestånd. Summan är inte enorm med tanke på de vinster som gjorts. Men i Göteborg fick namnet Dickson ändå en klang av kapitalism med mänskligt ansikte som det saknar i Norrland.

Familjen växte. Men av Roberts barn släpptes bara James (1810–73) in som delägare i firma James Dickson & Co. Han övertog 1840 driften i Norrland och kom att residera på herrgården i Svartvik. Framöver blir namnskicket en aning förvirrande med olika James och Robert. Den norrländske James kallas oftast James Robertson Dickson eller ”brukspatronen”.

I delar av inlandet och Västerbotten var kronoskogen ännu oskiftad och gick inte att förvärva med de vanliga metoderna. Istället skaffade sig den driftige brukspatronen privilegiet att mot en ringa ersättning årligen avverka ett visst antal träd ur kronoskogarna, ett gammaldags sätt för staten att främja bruksnäringen och samtidigt få ut åtminstone någon slant ur synes värdelösa ödemarker.

Men i det nya läget med industriell sågverkshantering öppnades oanade möjligheter för företagsamma entreprenörer. Till sågverket i Baggböle intill Umeå fick till exempel avverkas 17 000 träd. Men James Robertson nöjde sig inte med den legala biten utan tog i hemlighet för sig mångdubbelt mer. Från Baggböle utskeppades årligen via Holmsund plank från 150 000 träd! År 1843 stämde länsmannen Olof Bjuhr brukspatronen Dickson inför häradsrätten i Vindeln, för stöld av 30 000 träd, vilkas ursprung kunde styrkas genom vittnesmål. Baggböleri har alltsedan dess blivit namnet på rovdrift i skogen, främst i form av tjuvhygge men också i överförd bemärkelse på de Dicksonska metoderna för att förvärva bondeskog.

Häradsrätten fällde Dickson och dömde honom att betala för träden. Brukpatronen klagade till Svea hovrätt som friade eftersom ord stod mot ord. Men länsmannen gick vidare till Högsta domstolen, som ålade Dickson att antingen betala eller också gå ed på sin oskuld. Detta barbariska förfarande med ”värjemålsed”, där man litade på att ingen god lutheran skulle äventyra sin själs salighet genom att svära falskt spelade en avsevärd roll i äldre svensk rättskipning och avskaffades faktiskt först på 1940-talet. Möjligen har den enorma uppmärksamheten kring ”baggbölaren” Dicksons edgång spelat en roll för den skakande skildringen av en sådan juridisk fars i Selma Lagerlöfs Tösen från Stormyrtorpet.

James Robertson Dickson anlände till tinget i Vindeln den 17 juni 1850 i ett elegant ekipage, med domaren som passagerare. Kvinnor i den församlade folkmassan ska gråtande ha fallit på knä och bönfallit missdådaren att avstå och tänka på sin själ. Men brukspatronen lade lugnt fingrarna på Bibeln, begick eden och avreste i samma vagn som han kommit med. På väg ner till Svartvik noterade man i Härnösand att patronen nu nöjde sig med att åka efter två hästar istället för tre. Hans tyngande själ hade lämnats på tingsplatsen!

Firma James Dickson & Co fortsatte styrkta av framgången sin hantering, inklusive baggböleriet. Men brukspatronen hade blivit omöjlig i trakten. Han återvände till Göteborg för att med sedvanligt hårda nypor leda huvudkontoret. I sitt testamente donerade han en summa till ett bibliotek till ”arbetarklassens och de mindre bemedlades nytta och nöje”. Det kan knappast ha rört sig om religiös botgöring med tanke på hur han utnyttjat edgången vid tinget utan måste ha varit profan omtanke om det egna skamfilade eftermälet.

Ett illasinnat rykte gjorde gällande att han avlidit i ”lussjukan”, phtiriasis, en åkomma där den sjuke blir uppäten av löss. Bland prominenta fall märks den bibliske barnamördaren Herodes och den romerske diktatorn Sulla. Lyckligvis existerar sjukdomen inte i verkligheten, även om den är spridd i klassisk litteratur.

Av hans kusiner, James den äldres barn, släpptes två in som delägare, äldste sonen James Jamesson den yngre (1815–85) och den dynamiske Oscar (1823–97).

Den senare övertog hanteringen i Norrland efter Baggbölaren, innan han omsider efterträdde denne på huvudkontoret i hemstaden. Med dugliga disponenter skötte han sågverken, skeppsvarvet och de väldiga skogsegendomarna. Virkesstölderna kulminerade i ”det andra Baggbölekriget” 1866. Denna gång blev det Dicksons flottningschef som svor sig fri vid tinget. Samtidigt hade Oscar fräckheten att framlägga ett förlikningsförslag enligt vilket Dicksons sågverk i Baggböle skulle få behålla sitt rov och ta ut ytterligare 120 000 träd om året från kronoskogarna i Västerbotten till underpris.

Då kronan avböjde påbjöd Dickson, som i praktiken hade monopol på flottning och sågning i trakten, att inget av kronans avverkade timmer skulle köpas när det bjöds ut på auktion, varför staten tvingades elda upp det. Det ser ut som en handgriplig illustration till Karl Marx berömda ord om hur monopolkapitalet kan ”brandskatta hela befolkningar”.

Absurt nog arbetade Oscar samtidigt på att öka sin respektabilitet genom kontakter med kungahuset och regeringen. Han gav donationer till forskningsresor och friluftsmuseer. Till slut gav ansträngningarna utdelning. Oscar Dickson adlades av sin namne Oscar II samt upphöjdes 1885 till friherre.

En amerikansk ekonomihistoriker har påpekat det lustiga i att Oscar Dickson som gammal rövarbaron mot slutet av sitt liv även upphöjdes till verklig baron. Han etablerade sig som slottsägare och umgicks med kungen och prinsen av Wales.

I Göteborg uppförde han det magnifika Dicksonska palatset i imiterad renässansstil i hörnet av Nya Allén och Södra vägen, komfortabla 982 kvadratmeter. För en tid var friherre Dickson rikast bland svenska privatpersoner.

Brodern Robert den yngre (1819–1903) blev på egen hand den näst rikaste av Dicksons. Dels fick han ärva sin barnlöse farbror Peters förmögenhet. Dels gjorde han i London extremt lyckade spekulationer under Krimkriget. När det brittiska fälttåget tycktes sluta i katastrof 1854 föll priset på statsobligationer katastrofalt.

Roberts kompis, bankiren Lionel Rothschild, hade emellertid en privat telegraflinje och visste om de allierades segrar långt före övriga aktörer på marknaden. Han och Robert Dickson köpte hastigt för egna och lånade pengar upp en stor del av statsskulden till vrakpris.

Vid bättre nyheter steg obligationerna och avyttrades med enorm vinst.

Efter hemkomsten var Robert vid sidan av brodern Oscar antagligen Sveriges rikaste enskilda person. Att han omsider blev blind har troligen inspirerat en scen i Strindbergs Ett drömspel.

Brodern Axel (1826–99) var dock en tragisk figur. Med sin del av arvet efter James den äldre samt vad han kunnat processa till sig genom att ifrågasätta Baggbölarens testamente etablerade han sig som godsägare samt öppnade bank i Vadstena och gav ut sedlar. Men 1879 gick banken omkull. Axel blev i enlighet med dåtida praxis tvungen att betala innehavarna av bankens sedlar med egna medel. Hans familj blev nådahjon hos Oscar.

Populärt

Landet som står och väger

Marocko trevar mellan diktatur och demokrati. Jens Christian Brandt påminns om Östeuropa på 1980-talet.

Av Axels 12 barn hade dottern Blanche oturen att bli gift med sin kusin James Fredrik Dickson (1844–98). Denne var son till James Jamesson den yngre och gjordes till delägare i firman av denne och farbror Oscar. Fadern hade genom tveksamma manövrer snuvat sina andra barn på det mesta av arvet, varigenom James Fredrik blev den siste verkligt förmögne Dickson. Ändå avvecklades alltmer av handelshuset under 1870- och 80-talen. Pengarna användes till godsförvärv. De yngre Dicksons ville leva som gammaldags ädlingar.

James Fredrik Dickson talade som de flesta Dicksons till vardags engelska. Han hade utbildats vid Eton och förvärvat den brittiska aristokratins later. Från en resa i Indien med leopardjakt hos maharadjor hemfördes exotiska föremål som överlämnades till hemortens museer. Samt en avsevärd kvantitet haschisch.

Vid James Fredriks beryktade, brutalt berusade fester, där han älskade att iscensätta smaklösa practical jokes mot värnlösa gäster, blandades pulvriserad haschisch i vinet, särskilt för skötsamma och måttliga personer, med påföljande dramatiska effekter. Till och med skalden Viktor Rydberg påstås vid ett besök på James Fredriks lustjakt ha utsatts för experimentet.

James Fredrik Dicksons privata hushåll omsatte årligen mångmiljonbelopp omräknat i dagens penningvärde. Vinkällaren värderades till svindlande summor. Cigarrer och konjak var av högsta klass, resor och kläder ytterst kostsamma. En spelpassion tärde också på hans kassa. Likaså konst och lyxföremål till hans town-house i Göteborg som tävlade med farbror friherrens palats i elegans. Han jagade årligen med hertigarna av Hamilton och Shrewsbury i England. Friherren och dennes namne kung Oscar förebrådde honom för hans leverne. Men han upphöjdes ändå 1894 till kunglig hovstallmästare.

Hustrun Blanche tycks ha översett eller tvingats överse med det mesta, inklusive hans notoriska otroheter. De mest groteska festerna och haschischorgierna utspelades förstås i hennes frånvaro, men det hände att han blev överraskad i erotiska situationer med tjänstefolket. Men antagligen är en av de bästa historierna en vandringssägen. Hustrun överraskar maken i mörkret i aktion med kammarjungfrun. James Fredrik finner sig och säger: ”I thought it was you, Blanche!”

James Fredriks dåliga rykte och ointresse för affärsliv fick med tiden friherre Oscar Dickson att tvinga bort honom från firma James Dickson & Co. Bristen på kompetenta arvtagare och bådas ambitioner att bli accepterade som lantadel fick honom dock att i samråd med den utsvävande brorsonen mot slutet av sitt liv avveckla familjeföretagen. De sista resterna av imperiet avyttrades 1897 och bytet delades av James Fredrik och Oscar. Friherren avled samma år. Friherretiteln ärvdes av äldste sonen med det äktgöteborgska förnamnet Osborn.

James Fredrik hade genom slakten på bolagen kunnat realisera de tillgångar som fadern smusslat till honom. Han var i kontanter åter en av landets rikaste män, men också en av de mest skuldsatta. Lyxlivet slukade ständigt större summor. Redan 1892 hade han köpt egendomen Tjolöholm i Norra Halland. Nu beslöt han att där förverkliga sina aristokratiska ambitioner genom att uppföra ett slott i engelsk tudorstil.

James Fredrik hann emellertid knappt se det kostsamma projektet påbörjas. I februari 1898 höll hans kusin baron Osborn Dickson en våldsam middag. James Fredrik ställde sig redlöst berusad på en stol med ena foten på bordet för att hålla tal varvid han föll ned i en hög med krossat glas. Han skar sig i ett finger, som förbands med lortig stanniol från en champagnekork. Skadan negligerades under 14 dagars fortsatt festande. Blodförgiftning konstaterades. Efter ytterligare ett par veckor av verkningslös läkarvård och otäcka amputationer avled han i svåra plågor.

Förmögenheten var redan då i princip försvunnen. Vad som här och var återstod skingrades genom den ymniga nativiteten, även om släkten av samma anledning än idag är talrik. I James Fredriks generation var man redan uppe i 49 barnbarn till de två invandrade bröderna Robert och James. På 1970-talet räknade man totalt 876 avkomlingar till de båda bröderna. Idag är de mänskligt att döma ännu många fler. James Fredriks slott tillhör precis som Oscars palats numera Göteborgs stad.

Baggböle sågverk är sen länge försvunnet. Men namnet lever.

Mer från Göran Hägg

Läs vidare