Mellan det förflutnas händelser och historieskrivningen finns människors minnen, personliga, traderade, kanske lite förvrängda med tiden och inte sällan färgade av en nostalgi över det förflutna. Nostalgi betyder inte nödvändigtvis att minnena är falska, förskönade, utan understryker att de är personliga, att de ingår i människors förståelse av sig själva och de orter de bor på, eller för den delen kanske lämnat någon gång.

Hemmahörighet är en känsla som är viktig både för dem som bott länge på en ort och de som av olika skäl rört på sig, för att söka jobb eller för att studera eller för att de tvingats fly. Och i hemmahörigheten ligger nästan alltid en stämning av nostalgi, över det förflydda, det förlorade. Över hemmet, för nostalgi är i grund och botten hemlängtan.

Det är inte någon föraktlig känsla utan något grundläggande för oss som sociala varelser. Man vill höra till, man vill veta var man kom ifrån, man vill bygga vidare på det man har. För att kunna göra det måste man inte bara känna till utan också ha en känsla för det. Den helt abstrakta, atomära människan som fritt svävande i förhållande till geografi och historia fattar sina beslut på rationell grund är en ren skrivbordsprodukt. Det finns inga anywheres, alla har sitt somewhere någonstans – att kunna leva väl i storstäder där det ligger Starbucks i varje gathörn är inte att på allvar vara någon anywhere.

När Axess TV filmade de hittills två säsongerna av teveserien Bruken som byggde Sverige undersökte vi spåren av historien på konkreta platser. Ramnäs, Norn, Engelsberg, Wanbo och de andra små orterna har alla en gång genljudit av hammarslag och luften varit full av rök och vägarna av barn, drängar, foror, patroner och utländska besökare som intresserade sig för den avancerade svenska järnproduktionen.

Även innan vi gjorde serien var jag intresserad av bruken och hur de format Sverige. Så pass att jag skrev en roman som utspelar sig på ett fiktivt värmländskt bruk i början av 1800-talet, Eldungen. Detta bland annat för att jag kände att det finns en nyckel till att förstå Sverige i dessa samhällen.

”Jag tycker att vi också borde tala om vilket fascinerande, världsunikt arv vi har i våra hundratals gamla bruksorter.”

På somliga av orterna där vi filmat är historien nästan helt utplånad. Det finns ibland bara vaga spår i hagarna och på ängarna som anger var olika nyttobyggnader stått, var människor och djur bott eller var dassen legat. En ännu fungerande slussport kanske, med någon tidigare tjänstebostad som förvandlats till sommarstuga. Grunden efter en nedbrunnen herrgård, där växterna runt stengrunden ännu vittnar om viljan att förena skönhet med nyttan. Att leta efter spåren av det nästan försvunna är lika fascinerande som att besöka de ännu levande miljöerna, även om ytterst få orter fortfarande har någon form av industri.

När vi talar om bruksorter idag är det nästan bara som problem, det handlar om arbetslöshet, missade chanser, missbruk och att invånarna i alltför hög grad röstar på fel parti, enligt huvudstadens tidningar.

Jag tycker att vi också borde tala om vilket fascinerande, världsunikt arv vi har i våra hundratals gamla bruksorter. Det är såväl något lokalt som gemensamt, för det var i hög grad ur dessa, deras industrier, deras internationella kontakter, deras utveckling av sin tids högteknologi, som det moderna Sverige växte fram.

De är alla olika men samtidigt förbundna med varandra och med oss alla i landet, även en person som jag som, mig veterligen, inte har någon som helst släktanknytning till dem.

På en del orter gör man också det, det finns fina bruksmuseer lite här och var, men de som rör mig mest är de orter där lokalbefolkningen, personer som hann jobba lite på bruket i ungdomen innan det lades ned, människor med levande och traderade minnen av det förflutna, som gärna berättar för såväl långväga besökare som ortens barn, som kanske aldrig kommer att kunna ha det sommarjobb tidigare generationer hade, att bära tungt, mjölka, sköta någon spak på en maskin, men som ändå förvaltar ett arv som de förtjänar att få ta del av och tradera vidare.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

På en del orter, som i Åtvidaberg och Munkfors har hängivna lokala amatörer byggt fantastiska modeller över bruksområdena under deras storhetstid, arbeten som bygger på både noggranna studier av gamla kartor och ritningar, liksom inventering av de byggnader och husgrunder som ännu finns kvar. Ett verkligt kärleksarbete och ett utslag av produktiv nostalgi.

Nostalgin blir produktiv då den förankras i en plats, knyts till minnen som kan delas och diskuteras. Produktiv nostalgi bygger fungerande gemenskaper som också kan klara av utveckling och förändring av olika slag. De som delar historia och stolthet över sitt har också lättare att bygga gemenskap, och utan gemenskap finns det inget man kan bli en del av. Visst finns även risken för uteslutande av det främmande i nostalgin, men bara om den är förljugen blir den till förlamande tillbakablickande.

Förnekad och förträngd, förhånad och förlöjligad är risken större att nostalgin blir chauvinistisk och revanschistisk, det är jag fast övertygad om. Ett sunt vårdande av banden bakåt, anknytningen till en plats, och den typ av nostalgi som, återigen, kan kal­las produktiv är något som både kan bidra till en bättre mental folkhälsa och ett samhälle med större möjligheter att acceptera och förhålla sig konstruktivt till utvecklingen, såväl i det lilla som i det stora. Vi behöver nostalgin, som knyter oss till gemensamma platser och berättelser, som gör oss medvetna om var vi kommer ifrån så att vi bättre kan hantera framtidens utmaningar. Alla människor behöver ett hem, gemenskap och delade minnen och historier. Alla behöver en gnutta nostalgi.