Hårt och svårt

Kinas globala maktambitioner och USA:s tillbakadragande från Europa skapar en farlig och osäker framtid. Sverige står oförberett inför turbulensen.

Det överraskande ubåtsavtalet mellan USA, Australien och Storbritannien bekräftar att vi är på väg in i ett nytt kallt krig. Det handlar om en maktkamp där den uppåtstigande supermakten Kina vill ersätta USA som den ledande världsmakten och dessutom få revansch för vad man uppfattar som 200 år av nationell svaghet och förnedring. Den regerande mästaren USA å sin sida har nu sent omsider tagit upp den kastade handsken och strävar efter att dämma upp det kinesiska inflytandet, bland annat genom att bygga koalitioner tillsammans med andra oroade länder. Australien å sin sida har hamnat i konflikt med sin största handelspartner Kina sedan man protesterat mot förtrycket i Hongkong och Xinjiang, och dessutom begärt en undersökning av huruvida covid- 19-viruset läckt ut från ett laboratorium i Wuhan. Detta har ibland fått som följd att Kina har stoppat importen av vin och kol från Australien, vilket slagit hårt mot näringslivet.

Under president Xi Jinping har Kina kastat den leende mask man länge burit och istället kommit ut som en aggressiv kommunistdiktatur som kräver att andra underkastar sig dess vilja. Allt eftersom marxism-leninismens paroller klingat allt tommare i rövarkapitalismens Kina har regimen sadlat om till nationalism för att legitimera sitt maktmonopol. Att det inte bara handlar om stormaktsrivalitet utan också om nationella revanschkänslor och anspråk på prestige gör att Kina ofta i våra ögon agerar oförnuftigt, inte minst genom att reagera aggressivt inför minsta kritik eller motåtgärder. En oroande aspekt av att Xi nu rider på nationalismens tiger är att han vid en kris kan tvingas att agera hårt och offensivt för att inte framstå som svag, vilket ökar risken för eskalation.

Här i Sverige har vi märkt de kinesiska maktanspråken främst genom bojkotter av företag som H&M, kidnappningen av den svenske medborgaren Gui Minhai och att den kinesiske ambassadören agerat som om han vore ståthållare i ett lydland. I Östasien görs det dock mer brutalt – till exempel i Hongkong och Sydkinesiska sjön. Kina har kraftigt rustat upp sina militära styrkor och bland annat byggt upp en stor och modern flotta. Dessutom byggs drygt 200 silor för nya interkontinentala kärnvapenrobotar med multipla stridsspetsar, vilket kan betyda att man lämnar den miniminivå på kärnvapen man haft sedan 1960-talet och siktar på paritet med USA och Ryssland.

Taiwan, som nu nästan dagligen utsätts för militära hot, framstår som det nya kalla krigets motsvarighet till Berlin – brännpunkten som kan utlösa en världsbrand. Ett hett krig om Taiwan eller i Sydkinesiska sjön skulle naturligtvis få förödande konsekvenser för hela världen, inte minst ekonomiskt, även om striderna begränsades till regionen och kärnvapen inte användes. Men också om maktkampen till stor del skulle bedrivas med politiska, ekonomiska och teknologiska medel kan påfrestningarna på Europa och Sverige bli mycket stora, dels därför att Kina och kinesiska företag numera är så djupt integrerade i västvärldens ekonomier, dels för att USA framöver kommer att ha mindre resurser och uppmärksamhet att ägna åt Europas säkerhet.

Ännu för 10– 15 år sedan såg framtiden rätt ljus ut och många trodde fortfarande att demokrati, handel och samarbete skulle dominera. Det finns därför anledning att fråga hur vi hamnade i ett nytt kallt krig, och vilka konsekvenser det kan få för Sverige och Europa.

”Först långsamt, sedan plötsligt.” Så beskrev Hemingway hur det kan vara att hamna på obestånd och gå i konkurs. Förändringen kommer först smygande, tecknen kanske identifieras, men tycks obetydliga jämfört med det etablerade tillståndet. Men om inget verkningsfullt görs byggs dock förändringstrycket upp i ett accelererande tempo tills det svämmar över alla bräddar. Slutligen uppstår en brytning vars konsekvenser kan bli förödande.

På ett liknande sätt är det nu med världsordningen – både den ordning som etablerades efter andra världskriget och den uppdaterade och mer ”liberala” versionen efter kommunismens kollaps. Ordningen har varit så långlivad och så gynnsam att det har varit lätt att tro att den varit det nya normaltillståndet. Det saknades dock inte tecken som pekade i en annan riktning. Redan på 1990-talet varnade Harvardprofessorn Samuel Huntington för kommande konflikter mellan olika kulturkretsar och den legendariske Andy Marshall – känd som ”Pentagons Yoda” – såg konturerna av en kamp om världsmakten med det uppåtstigande Kina. Ett budskap som togs upp igen på 2010-talet av Graham Allison i boken Destined for War. Enligt de konvergensteorier som länge dominerade i debatten och i de västliga rådslagen skulle dock ökat välstånd och medlemskap i västliga organisationer förvandla Kina till ett mer liberalt samhälle och en ansvarskännande medlem av det internationella samfundet. Dessutom hade ju västvärlden och USA ett betryggande ekonomiskt och militärt överläge, trodde man.

Så inträffade terrordåden den 11 september, varefter USA och dess allierade bildligt talat försvann in i en mörk tunnel där jakten på verkliga och inbillade jihadister var det enda som betydde något. Åratal senare kom man ut ur tunneln med svansen mellan benen, supermaktsauran var bucklig och skrapad, och det politiska stödet från hemmafronten hade smält bort. Dessutom hade världen utanför förändrats under tiden: Kina hade växt till en ekonomisk, teknisk och militär jätte men inte blivit öppet och demokratiskt, snarast tvärtom. Ryssland hade repat modet och styrkan att våga trotsa post-kallakrigsordningen genom att invadera två grannländer och underminera demokratin i flera västländer. Amerika hade enkelt uttryck genom krig som inte kunde vinnas slösat bort the unipolar moment – det maktpolitiska guldläge man haft sedan kalla krigets slut.

De gynnsamma utsikterna kring millennieskiftet har förbytts i tre, ömsesidigt förstärkande, systemkriser. På den globala nivån utmanar Kina öppet både USA:s maktställning och den världsordning som USA skapat. På den europeiska nivån utmanar Ryssland den regionala säkerhetsordningen genom att visa att man struntar i dess regler och överenskommelser. Och på den nationella politiska nivån i många västländer har vi fått en populistisk politisk revolt mot det styrande liberala etablissemanget, vilket bland annat resulterat i brexit, Donald Trump som USA:s president, och en markant försvagning av de traditionellt statsbärande partierna i många EU-länder.

Troligen räddade oss en förödande pandemi från att Trump blev omvald ifjol och därmed också sannolikt från en omedelbar härdsmälta i alla tre systemen. Men läget är fortfarande allvarligt, och dessutom laddar Trump och Republikanerna om för nästa presidentval, som bara ligger tre år bort.

Framtidsutsikterna ser alltså rätt dystra ut med scenarier som spänner från det knepiga till det katastrofala. Om vi börjar i den minst dåliga änden så är grundtipset att det nya kalla kriget mot Kina kommer att utspela sig på nästan alla samhällsområden. Det kommer att vara betydligt svårare att skärma av och valla in Kina än det var att isolera Sovjetunionen. Kina är i hög grad en stormakt också inom varuförsörjning, handel och teknologi med tentakler långt inne i västliga ekonomier och samhällen. Kina har gjort enorma satsningar på att bygga infrastruktur utomlands genom det så kallade Belt and Road Initiative. Det är Tysklands största handelspartner och kinesiska intressen driver tunnelbanan i Stockholm och äger bil-Volvo. Av central betydelse för USA är nu att behålla och befästa det teknologiska överläge man länge haft, men som Kina knappat in på. Striden om Huawei borde tillåtas vara med i utbyggnaden av de europeiska 5 G-näten var troligen bara en förpostfäktning inför kommande besvärliga och smärtsamma avgöranden. Kina lär heller knappast stillatigande ge upp sina landvinningar i Europa, utan kommer att utnyttja dessa och sina affärskontakter för att med lock eller pock hindra domänförluster och kanske flytta fram positionerna. Vad gör vi exempelvis om Kina hotar att lägga ner bil-Volvo om vi gör något som förargat Peking? Att föregivet privata kinesiska företag måste lyda kommunistpartiets vilja torde nu stå klart, likaså att företagens ägare kan beordras att ta mångmiljardförluster om staten kräver det.

Europa och Sverige kan hamna i ett besvärligt korstryck mellan ett USA som kräver rättning i de västliga leden, inte minst vad gäller Kinas tillgång till teknologi, strategiska råvaror och handel, och ett Kina som lockar med fortsatta lönsamma affärer med europeiska länder och företa . Att Frankrike och Tyskland vill fortsätta att behandla Kina som en partner och reducera maktstriden till en fråga om mänskliga rättigheter är uppenbart, inte minst genom det investeringsskyddsavtal man försökte pressa igenom strax före Bidens tillträde. Men detta kommer knappast att accepteras av USA som har mindre marginaler och mindre tålamod med sina allierade än förr. Dessutom vill Europas befolkningar enligt undersökningar helst stå neutrala i kampen mellan Kina och USA, och om de tvingas välja sida är det nog på intet sätt säkert att de kommer att välja USA, särskilt inte om presidenten heter Trump.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Ernest Hemingway. Visste hur det kunde gå till. Foto: Alamy.

Den andra besvärliga aspekten i detta grundscenario är att ett inrikespolitiskt försvagat och splittrat USA på sikt kommer att ha betydligt mindre resurser, politisk energi och tålamod att ödsla på att skydda rika och slöa européer från Ryssland, från terrorism och från sig själva. I bästa fall kan vi hoppas på att den transatlantiska länken består men med en ny arbetsfördelning där Europa avlastar USA genom att självt axla bördan av att vara first responder för kontinentens försvar. Förhoppningsvis låter USA oss då behålla kärnvapengarantierna och har kvar någon form av militärt fotfäste, kanske också att flygstridskrafter skulle kunna sättas in här om Ryssland hotar eller anfaller (dock knappast om Kina samtidigt hotar Taiwan). Men allt det andra som USA hittills har gjort, och det som européerna till viss del gjorde under kalla kriget, i form av militära resurser och militära aktiviteter, skulle européerna då behöva svara för själva.

Ska en sådan lösning bli verklighet krävs inte bara en kraftig europeisk upprustning – vilket lär bli en rejäl utmaning för Europas försvagade regeringar och bortskämda befolkningar – utan också att USA accepterar och välkomnar en större europeisk militär förmåga, vilket de hittills inte gjort. Dessutom tenderar diskussioner om ökad europeisk militär förmåga snabbt att fastna i symbolåtgärder eller gräl om ”strategisk autonomi”. Ingen av de tre traditionella europeiska stormakterna Tyskland, Frankrike eller Storbritannien är kapabel och lämplig för att ta på sig en ledarroll, och skulle möta motstånd om de försökte. Ett gemensamt EU-försvar kan verka som en attraktiv lösning, men är en dödfödd idé så länge som EU inte återföds som en stark förbundsstat, detta av både kulturella och strukturella skäl. Dagens EU är så genomsyrat av en fridsam och liberal förhandlingskultur att det inte skulle kunna använda ett militärt maktinstrument effektivt och närmast är att likna vid en maktpolitisk eunuck. Därtill är det medlemsstaterna som äger maktmedlen och har de styrande intressena, vilka dessutom ofta starkt divergerar. Risken är tyvärr därför uppenbar att reduktionen i amerikansk militär förmåga i Europa inte kommer att täckas upp av ökande europeiska bidrag, utan att det uppstår en skriande brist. Detta scenario kan verka illa nog, men det kan bli värre. Det abrupta amerikanska tillbakadragandet ur Afghanistan visade tydligt att även Biden kan ha en osentimental inställning till gamla åtaganden när man nu behöver koncentrera sig på Kina. Det finns också inflytelserika röster i USA som menar att man borde lösa det ryska och det europeiska säkerhetsproblemet genom att på något sätt göra upp med Moskva. Här finns olika varianter alltifrån att ”parkera” Rysslandsfrågan genom att öppna för samarbete och undvika åtgärder som kan reta Ryssland, till en grand bargain där man ger Kreml de stormaktsprivilegier och den intressesfär som de vill ha i utbyte mot lugn och ro på den europeiska fronten. En del hoppas nog att ett sådant arrangemang skulle kunna ”skala av” Ryssland från Kina. Det säger sig självt att en sådan stormaktsuppgörelse skulle kunna gå ut över de mindre staterna och de frihetliga och demokratiska värderingar och principer som proklamerats sedan 1990. På ytan skulle det kanske inte framställas som en andra Jaltauppgörelse, men när Ryssland väl tillerkänts en särställning som stormakt med särskilda privilegier och en egen intressesfär, vore risken stor att gränsen för det ryska inflytandet över tid skulle flytta västerut.

Sist har vi de riktigt läskiga men långtifrån omöjliga fallen där det antingen blir ett krig om Taiwan – vilket i princip verkar kunna hända nästa vecka – eller där Trump kommer tillbaka som president. Dessa fall behöver nog inte utvecklas vidare för att man ska kunna förstå deras läskighet…

Så, hur väl förberett är Sverige för att hantera en så potentiellt farlig och turbulent framtid? Vad som skulle krävas är inte bara ett starkt militärt och civilt försvar, utan minst lika mycket en förmåga till strategisk forsränning, det vill säga att inte passivt följa med i händelsernas strömvirvel utan att aktivt paddla och styra för att undvika blindskär och utnyttja möjligheter. Där skulle jag säga att vi efter drygt 200 års fred och därtill 30 års tro på evig avspänning tyvärr är mycket illa förberedda. Som Bengt Lindroth skriver i boken Vi som inte var med i kriget har den långa freden gjort att svenskarna inte tror att det kan gå oss riktigt illa, och att det därför ofta är bäst att vänta och se. Ett eventuellt agerande måste också föregås av oändliga diskussioner för att skapa klarhet eller konsensus– någon som varit tydligt under coronapandemin. Till detta kan läggas att vi på senare år har utvecklat en markant handfallenhet och en förkärlek för önskelistor och politiska symbolhandlingar utan verklig verkan – ibland framstår den svenska staten tyvärr som en hyggligt rik gammal tant som bara kan reagera genom moralpredikningar och att ge bort pengar. Jag hoppas naturligtvis att det hela ändå ska gå bra, men kan inte riktigt se hur. Den hårda verkligheten kommer tyvärr nog att ge oss ett brutalt och smärtsamt uppvaknande.

Robert Dalsjö

Robert Dalsjö är till vardags överingenjör vid FOI med inriktning mot militärpolitiska frågor.

Läs vidare