Idealismens idylliska tid är förbi

Ukrainsk soldat. Foto: Noah Brooks. Ministry of Defense of Ukraine

Man bör kalla saker vid deras rätta namn. Det som pågår i Ukraina är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Därför är invasionen och bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Nu fogas ett nytt namn till raden: Ukraina, vintern 2022.

Det krig som Ryssland nu startat mot Ukraina markerar det definitiva slutet på den fredliga och optimistiska tidsålder som följde på det kalla kriget och början på en ny tidsperiod, vars karaktär vi ännu inte känner men som ser ut att bli ett nytt kallt krig. Rysslands allt enväldigare ledare Vladimir Putin är förbittrad över Sovjetväldets fall och fast besluten att –om nödvändigt med vapenmakt –  återupprätta det ryska imperiet och förvandla det internationella systemet till en uppgörelse mellan stormakter. De historiska parallellerna är förstås skrämmande och illavarslande.

1914 såg den brittiske utrikesministern Edward Grey ljusen släckas över hela Europa och trodde inte att han skulle se dem tändas igen i sin livstid. Han fick rätt eftersom det första världskriget – om än med en paus på 1920-talet – ledde till det andra, som sedan ledde till det kalla kriget, vilket höll kontinenten i ett iskallt järngrepp till Berlinmurens fall 1989. Nu verkar det som det kalla kriget får en fortsättning, om än med en trettioårig paus, eftersom Putin kräver revansch. Det nya kalla kriget blir emellertid nog ingen repris på det första, liksom det andra världskriget inte blev en blåkopia på det första.

Mycket kommer troligen att bero på utgången av det krig som nu rasar, och på det krigets efterbörd – detta krig kan bli den nya tidsperiodens formativa kris, liksom Berlinblockaden och Koreakriget formade det kalla kriget. Om Putins soldater går på en rejäl militär bakstöt i Ukraina, eller kör fast i segt ukrainskt motstånd, kan kanske Ukraina delvis räddas och Putins välde till och med falla – misslyckade krig har lett till revolutioner förr i rysk historia.

Men Putin kan också lyckas att kuva Ukraina och tvinga det tillbaka som en lydstat i Moskvas välde, eller så kanske västvärlden säljer ut Ukrainas frihet för att själv få vara i fred, åtminstone ett tag… Just nu ser det kanske inte ut så, men det skulle ändå kunna bli resultatet om Ryssland vinner militärt och västvärlden lyssnar till de röster som säger att man ska göra upp med Putin om storpolitiken för att få lugn och ro.

”Ryssland har ingen plats inne i det europeiska hus som Gorbatjov talade om en gång. Ju förr vi inser det, desto bättre”

I vilket fall är de förändringar som kommer framöver både genomgripande och troligen oåterkalleliga. Det finns ingen väg tillbaka till den lätt idylliska och liberala säkerhetsordning många i västvärlden i det längsta hållit fast vid. Den gamla europeiska säkerhetsordningen från 1990 är inte hotad, som ofta nu sägs på presskonferenserna, den är sedan många år död och liket har länge luktat illa trots att västliga regeringar och debattörer har låtsats att det lever, tvättat, sminkat och pyntat det.

Anledningen till dödsfallet är att den liberala och alltigenom anständiga säkerhetsordning som utformades efter Berlinmurens fall hade medfödda defekter – den var nämligen av den idealistiska typ som statsvetare kallar kollektiv säkerhet – där alla länder är med i klubben, förutsätts vilja väl och följa reglerna, och där klubbens medlemmar gemensamt ska straffa regelbrytare. Nationernas Förbund under mellankrigstiden var samma sorts konstruktion, och vi borde ha tagit varning av hur den blev handlingsförlamad när den ställdes inför rått våld från Mussolini, Hitler och Stalin.

En typ av säkerhetsordning som har större utsikter att fungera och att överleva är kollektivt försvar, det vill säga där ett antal länder sluter sig samman för gemensamt försvar mot rovgiriga grannar. Denna typ av konstruktion kan mycket väl vara demokratisk och civiliserad i sitt interna umgänge, men kan använda mer handfasta och realistiska metoder mot yttre hot. Nato är av denna typ, och gudskelov verkar tillräckligt mycket ha funnits kvar av den gamla strukturen och av den transatlantiska länken för att nu hjälpligt kunna skydda medlemsstaternas säkerhet. Medlemmarnas, men uppenbarligen inte alla hotande staters…

Populärt

So Alike, So Different

The aesthetics that support the French Islamists' videos are as confusing as Anders Behring Breivik's film with knights who try to hold out against the evil forces.

Mycket om detta krigs utgång och dess följder är ännu högst osäkert, men två slutsatser verkar säkra. För det första, vi går mot hårda och mörka tider där det gäller för små stater att vara alerta på faror och se om sitt hus. För det andra, en europeisk säkerhetsordning kan antingen innehålla Ryssland som medlem, eller den kan vara anständig och demokratisk, men inte båda samtidigt. Man måste välja antingen eller. Och att det – som ofta sägs från franskt och tyskt håll – det bara går att bygga europeisk säkerhet med Ryssland, inte mot, är uppenbarligen rent nys. Putin har just visat att Ryssland inte kan vara del av en demokratisk fred, och historien visar att det under det förra kalla krigets första 25 år gick att bygga säkerhet mot Ryssland.

På lång sikt kanske den ryska regimen mjuknar något, som Sovjet gjorde på 1970-talet, och ett modus vivendi kan uppstå. Men där är vi långtifrån än, och ett våldsamt revanschistiskt Ryssland har ingen plats inne i det europeiska hus som Gorbatjov talade om en gång. Ju förr vi inser det, desto bättre. 

Publicerad: 26 februari 2022

Robert Dalsjö

Robert Dalsjö är till vardags överingenjör vid FOI med inriktning mot militärpolitiska frågor.

Mer från Robert Dalsjö

Läs vidare