Huvtröjor och guldkedjor
En vindpinad höstdag kommer Alexandra Pascalidou som ett högklackat yrväder till Folkets hus i Bräcke för att prata om sin bok ”Var är papporna?”.
Det blir en oväntat drabbande berättelse, inte minst om hennes komplicerade förhållande till sin egen pappa. Hon lyfter också fram frestelserna för alla unga män på ”orten” att anamma den kriminella livsstilen, om inte annat så för att det ger störst uppmärksamhet. Hennes ord fladdrar upp i minnet när SVT puffar för en ny, föregivet ”skitig” serie vid namn Taelgia.
På hemsidan står att läsa: ”16-årige Gabriel tvingas flytta efter att hans pappa har gjort ett stort misstag. I nya bostadsområdet Ronna blir han välkomnad av den kriminelle Marko. Gabriels basketspelande syster Magda har precis tagit en plats i stadens elitlag Taelgia. Sibel flyttar hem och blir den första syrianska polisen i Södertälje.”
När jag himlar med ögonen invänder en person i min närhet att hon hört att serien ska vara riktigt bra.
Jag svarar att jag inte tvivlar på det en sekund.
Jag hörde samma sak om Snabba cash och Kalifat och Tunna blå linjen. Och jag har suttit limmad vid allihopa, i bostadsrätten på Södermalm. Sett huvtröjor och Glockar och guldkedjor paradera förbi, småmyst åt min växande förtrogenhet med det färgstarka lingot.
Sen har jag gått ut på kvällspromenad med hunden, förbi kvarterets barer och kaféer där man på griffeltavlor undanber sig villaägare och SD:are, och uttrycker sitt stöd för allas rätt att ”älska vem de vill”.
Förutom villaägare och SD:are, får man förmoda.
Medelklassens behov av strömmad förortskriminalitet tycks omättligt. Vi bjuds till och med in att skratta åt etniska stereotyper som vore otänkbara för bara ett par valrörelser sen – men eftersom Özz Nûjen spelar huvudrollen i Flykten till Östermalm slipper vi ha dåligt samvete.
Jag kan riktigt se glittret i ögonen runt mötesbordet när Taelgia pitchades, och hur en känsla av samhällsnytta spred sig i rummet. Sätta ljuset på angelägna problem … riva ner murar … krossa fördomar …
Och jag får jag en omtumlande déjà vu till det inte alltid så glada åttitalet, när medelklassens största skräck – åtminstone just den här medelklassarens – var invandrarungdomar som tränade sina karatefärdigheter i Kungsträdgårdens dunkel.
Snabbare än man hann säga ”projektstöd” drog Staffan Hildebrand och Anders Carlberg in med sina filmkameror och Fryshus. Karatekidsen pallrades upp och talade allvarstyngt om tristessen och misären i sina förorter. Men i deras ögon glimmade den omisskänneliga lyckan över att hamna på bild – i bästa fall rörliga sådana.
Alla sociopater hungrar efter uppmärksamhet. Vilken som helst.
Populärt
Hederskulturens medlöpare
Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.
Ingen behöver tvivla på manusförfattarnas eller regissörernas ädla syften bakom en ny vända huvtröjor, Glockar och guldkedjor. Men det kan vara värt att hålla i minnet att alla små- och storgangstrars älsklingsfilm är en fyrtio år gammal historia som borde få varenda tonårskille på ”orten” att ägna all vaken tid åt sina läxböcker. Som moralitet står den faktiskt inte Staffan Hildebrands åttitalsfilmer långt efter.
Jag talar förstås om Brian de Palmas Scarface.
Men även en pedagogiskt utstakad undergångshistoria kan ha sin oemotståndliga lockelse. Lyckan i att se Tony Montana meja ner sina mäktiga konkurrenter gör bevisligen ett starkare intryck än scenen när han själv blir nermejad.
Hur detta kretslopp ska brytas – eller om det alls låter sig göras – vet jag inte. Jag vet bara att det efter Taelgia vankas nya huvtröjor, Glockar och guldkedjor. Och att det kommer att vara riktigt bra.
Journalist och författare.