När det mörknar

Annika Borg. Illustration: Johan Patricny

Under hela mitt liv har platser och byggnader talat till mig. Sedan tidiga år har jag uppfattat att jag känner av stämningar på ett sätt som nästan får händelser och personer i det förflutna att träda fram.

Många har nog haft liknande upplevelser. Det är inget magiskt med det hela, tror jag i alla fall, utan ett personlighetsdrag.

Det jag också alltid burit med mig är min mörkrädsla. Den är inget litet personlighetsdrag ska jag säga, utan har under perio­der varit förlamande. När jag nu funnit ytterligare en byggnad – eller kanske ­Byggnaden – i mitt liv, så är inte det draget alldeles oviktigt. Ni kommer snart att förstå varför.

”Ingen hade varit här. Dörren kunde inte stå på glänt.”

Inte minst har upplevelserna funnits i de bostäder där jag slagit ned bopålarna genom livet. Lägenheter där spänntak trasats sönder och singlat ned som oregelbundna serpentiner mot golvet, men där ljusinfallen fått de slitna rummen att skimra som om det byggnaden varit med om av mänskligt liv sånär blir synligt. Hus som ingen tagit om hand på länge, men som tar emot mig som om jag vore en efterlängtad vän.

Sedan en tid tillbaka är jag nämligen kyrkoherde i Nordmarkens pastorat i sydväst­ra Värmland. Jag och familjen delar mitt liv mellan denna speciella och sköna bygd och den brusiga huvudstaden. Och så bor jag i en stor prästgård från 1800-talet. När jag steg in i prästgården första gången blev jag handlöst förälskad – och inte enbart jag utan också närstående uppfattade husets dragningskraft.

Även det här var ett hus som tog emot med en öppen famn om man öppnar blicken och tar sig tid att se och lyssna. Gråblått med vita knutar ligger det på en höjd med stora ekar utanför och vattnet som skymtar mellan träden.

Nu är inte det här vilken prästgård som helst. I församlingen var prästen Anders Lindbäck kyrkoherde under 1860-talet. Han är, till min kännedom, den enda prästen i svensk historia som även varit seriemördare. Ni läste rätt.

Lindbäcks offers levnadsöden är djupt tragiska. Fattigdomen i bygden var en bedrövelse av lidande. Kyrkoherde Lindbäcks själ fördunklades och han förgiftade flera av sina skröpliga församlingsbor. I förhör senare sade han att morden var barmhärtighetsgärningar.

Anders Lindbäck hade tagit sockentyget – de portabla nattvardskärlen – och blandat arsenik i nattvardsvinet och gett död och inte Kristi livgivande blod till dem han var herde för. Han dömdes till döden, men tog sitt eget liv i cellfängelset i Karlstad.

Sockentyget förvaras i kyrkans sakristia idag och jag ser kyrktornets spira från övervåningen i prästgården. I prästgården mördade Lindbäck även en vän som han hade inneboende. Jag har hängt upp ett radband i det rum som det kan ha varit.

Men, här i prästgården råder det faktiskt en sällsam frid. Jag lyckas dagligen att nästan förtränga den enorma källare som löper under huset. Den ingick inte riktigt i förälskelsen, för till en början visste jag inte ens att källaren fanns. Men när jag en dag öppnade en dörr i köket stirrade jag rakt ned i en trappa som såg ut som trappor gör i skräckfilmer och thriller. Den var nästan en kopia av trappan i filmen Den lilla flickan i huset vid vägens slut från 1976, där Jodie Foster spelar huvudrollen. Som om inte det vore tillräckligt finns därnere även en gammal grund som liknar de fängelsehålor där seriemördare kedjar fast sina offer.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jag går aldrig ned dit efter mörkrets inbrott, tvätta gör jag på dagtid.

En kväll när jag hade kommit hem sent tvärnitade jag efter att ha tänt i köket. Dörren till källaren stod en liten bit på glänt och ur springan sipprade mörkret. Nackhåren reste sig, för det var omöjligt. Ingen hade varit här. Dörren kunde inte stå på glänt.

När jag stirrat på dörren en stund virvlade ett minne upp. Jag hade visat en medarbetare källartrappan tidigare och sedan skyndat iväg till ett möte. Antagligen hade jag inte tryckt till dörren ordentligt. Jag blundade och kände återigen friden i det vackra huset, hur prästgården nästan viskade välkommen.

Det var sent när jag somnade och på morgonen var dörren lika stängd som när jag gått upp och lagt mig. Men, jag går fortfarande inte ned när det är mörkt. Fortsättning följer… 

Annika Borg

Teologie doktor och skribent.

Mer från Annika Borg

Läs vidare