Det finns många stiliga porträtt av framstående vetenskapsmän och vetenskapskvinnor, men knappast något som kan jämföras med Jacques-­Louis Davids 260 x 195 cm stora målning av Antoine och Marie-Anne Lavoisier (1788). Lavoisier beställde målningen 1788 – på tröskeln till franska revolutionen – och betalade den svindlande summan 7 000 livres – i dagens penningvärde 2 miljoner kronor. Målningen hänger nu på Metropolitan Museum i New York.

Lavoisier och David var båda revolutionärer – Lavoisier inom kemin och David inom måleriet. Jacques-Louis David föddes 1748 i Paris. Hans far, som var en välbeställd textilhandlare, dödades i en duell 1757 och David uppfostrades av två farbröder. Han visade tidigt konstnärliga anlag och antogs som 18-åring som elev vid den kungliga konstakademin i Paris. Ele­verna tävlade om ett årligt Grand Prix de Rome, ett statligt stipendium som täckte kostnader för en flerårig vistelse i Italien och som regel också medförde inkomstbringande beställningar från Frankrike. Vid sitt fjärde försök, 1774, vann han priset med ett tävlingsbidrag som bar spår av rokokons mjuka former, och när han lämnade Frankrike förklarade han att han inte tänkte bli förförd av den antika konst som han förstod väntade honom i Rom, för den ”saknade liv och rörelse”. Men efter att han hade besökt ruinerna i Herculaneum och de doriska templen i Paestum och sett de antika vaserna och pelarna i Neapel sade han att det kändes som om han genomgått en starroperation; han såg plötsligt klart och kände att han helt ville lämna rokokon och dess kurvor bakom sig.

Tavlor som han målade i Italien och ställde ut i Paris väckte uppmärksamhet, och när han återkom till Paris 1780 var han redan en beundrad målare. Men det var målningen, Horatiernas ed, utförd på beställning av kung Ludvig XVI, som när den visades i Paris 1785 i ett slag gjorde honom till en av Europas mest omtalade målare. Motivet visade en händelse i Roms tidiga hi­storia: För att lösa en konflikt mellan Rom och den närliggande staden Alba utsåg Rom tre bröder och Alba en annan brödratrio att kämpa mot varandra hellre än att fortsätta ett fullskaligt krig. De tre romerska bröderna svär en ed inför sin fader att in i döden kämpa mot bröderna från Alba för att sluta tvisten, en tvist som kompliceras av att familjerna är förenade genom äktenskap och bara kan sluta till priset av stor olycka inom båda familjerna. Man kan se det som att David ville visa att politiska ideal kräver personliga uppoffringar.

”Som 28-åring ingick han äktenskap med den blott 14-åriga Marie-Anne Paulze. Det var ett resonemangsäktenskap, men det skulle komma att spela en stor roll i vetenskapshistorien.”

Horatiernas ed har kommit att betraktas som det kanske främsta exemplet på en neoklassicistisk historiemålning där rokokons mjukt modellerade figurer ersatts av starka, atletiska figurer och män som intar resoluta poser. Konsthistoriker är överens om att målningen innebar en revolution för den franska konsten. Däremot finns ingen enighet i fråga om David med sin målning också ville mana till en annan revolution – en politisk revolution. Skulle han med en målning som han utfört på kunglig beställning avsiktligt ha manat till kamp mot den rådande regimen?

Antoine Lavoisier föddes i Paris 1743 och började, liksom David, sin skolgång i Paris elitskola Collège des Quatre-Nations och studerade sedan juridik men kom aldrig att praktisera som jurist. Med pengar som han ärvt efter sin mor köpte han en andel i Ferme générale, ett privat konsortium som samlade in skatter till kungen, och skatteindrivning blev hans födkrok och gjorde honom småningom förmögen. Men det var naturvetenskap och kemi som var hans passion. Som 28-åring ingick han äktenskap med den blott 14-åriga Marie-Anne Paulze.

Det var ett resonemangsäktenskap, men det skulle komma att spela en stor roll i vetenskapshistorien. Hon (som jag i fortsättningen, för enkelhetens skull, kommer att kalla Marie-Anne) blev Lavoisiers assistent eller snarare, med tiden, föreståndare för hans laboratorium, redaktör för hans rapporter och avhandlingar och hans internationella sekreterare. Hon hade också uppenbara konstnärliga anlag och tog lektioner för Jacques-­Louis David och bidrog till Lavoisiers skrifter också med utsökta gravyrer och teckningar som avbildade hans laboratorieinstrument och beskrev hans försök.

Ett par år efter giftermålet fick Lavoisier en chefsbefattning inom kruttillverkningen, som nationaliserats av Ludvig XVI, och makarna Lavoisier flyttade in i Arsenalen i Paris, där han inrättade ett laboratorium. Man kan säga att Lavoisier kom att leva ett dubbelliv: Han arbetade alla veckodagar i laboratoriet från klockan sex till nio på morgonen och från klockan sju till tio på kvällen och dessutom alla söndagar från morgon till kväll. Övrig tid ägnade han plikttroget åt sitt arbete som skattefogde, som chef för krutförvaltningen – tillverkning av krut krävde gedigna kemiska kunskaper – och som rådgivare åt regeringen i snart sagt alla dagens vetenskapliga frågor: jordförbättring, vattenrengöring, förbättring av hygienen i fängelser, och han övervakade standardiseringen av mått och vikter.

Dessa uppgifter var inte någon sinekur utan krävde både tid och engagemang, och det var på sin ”fritid” som han tillsammans med Marie-Anne och andra medarbetare genomförde de banbrytande laboratorieförsök som kom att lägga grunden för den moderna kemin. Marie-Anne var vid sidan om sitt engagemang i Lavoisiers laboratoriearbete också maîtresse de maison, eller värdinna, vid parets regelbundna mottagningar för Paris intelligentia och utländs­ka gäster. Om makarnas samliv är inte mycket känt mer än att de inte fick några barn och att Marie-Anne under åtminstone femton år hade ett intimt förhållande med Pierre Samuel du Pont de Nemour, en tjugo år äldre ekonom och diplomat och vän till Lavoisier.

”Skulle han med en målning som han utfört på kunglig beställning avsiktligt ha manat till kamp mot den rådande regimen?”

Lavoisier kom tidigt att intressera sig för förbränning. Tillsammans med andra kemister köpte han 1772 en diamant som de placerade i ett helt tillslutet glaskärl. För att hetta upp diamanten konstruerade de ett jättelikt brännglas genom vilket de kunde fokusera solstrålarna på diamanten. På samma sätt som kol försvinner när det hettas upp förbrändes och försvann diamanten. Lavoisier hade insett betydelsen av att med största noggrannhet väga de substanser som ingick i ett experiment. Han fann att glaskärlets vikt var oförändrad trots att diamanten försvunnit, och han förstod att ingen massa gått förlorad vid förbränningen, men att det bildats en gas – den vi nu benämner koldioxid, och han insåg samtidigt att diamant och kol är olika former av samma material eller grundämne, som det senare kommit att kallas, och han gav det namnet carbon – kol.

Lavoisier nämns ofta som upptäckare av syret. Men det är till stora delar oförtjänt. Svensken Carl Wilhelm Scheele, som var verksam i Uppsala och senare blev apotekare i Köping, och den engelske frikyrkopastorn och kemisten Joseph Priestley hade tidigare och oberoende av varandra upptäckt syre. Det var däremot Lavoisier som först förstod syrets roll i förbränningen. Tidigare trodde man att alla material som kunde brinna innehöll en mystisk substans, flogiston, som frigjordes när det brann och att materialet därför minskade i vikt. Lavoisier visade i noggranna experiment att det som sker vid en förbränning av olika substanser är att de förenas med syre och att ingen massa går förlorad men att en del av materialet byter form och blir till gas, och han kunde därmed förkasta teorin om flogiston.

Han visade också att vatten inte är ett ”element” utan en kombination av syre och väte. Han var också den som insåg att andningen är en process där syre tas upp i blodet och koldioxid bildas och utsöndras genom lungorna. Ända sedan antiken hade filosofer fascinerats av den kraft som de uppfattade som grunden för allt liv – den animala värmen. Lavoisier förstod att det var en inre förbränningsprocess som gjorde att djur och människor kunde hålla kroppsvärmen, och i sinnrika experiment undersökte han hos marsvin sambandet mellan den mängd syre de förbrukade och den mängd värme de producerade. Och med människor som försöksobjekt undersökte han sedan hur syreförbrukningen påverkades av fysiskt arbete.

Han antog först att förbränningen skedde i lungorna och att den bildade värmen fördes ut i kroppen med blodet. Senare skrev han att det kunde finnas invändningar mot hans teori att förbränningen skedde i lungorna, kanske bildades koldioxiden redan i blodet och fördes med det till lungorna? Man kan säga att han var på rätt spår, men det skulle dröja en bra bit in på 1800-talet innan man förstod att alla kemiska reaktioner sker inne i de celler som bygger upp alla kroppens vävnader, och till långt in på 1900-talet innan man förstod de olika kemiska reaktioner som ingår i förbränningsprocessen inne i cellerna.

Vetenskapshistoriker har jämfört Lavoisiers betydelse med Newtons, Darwins och Einsteins och samtidigt påpekat Marie-Annes betydelse för hans vetenskapliga framgångar. Vilket värde Lavoisier själv tillmätte sin hustru som vetenskaplig medarbetare framgår av det porträtt som han beställde av Jacques-Louis David.

Det blev vetenskapshistoriens kanske ståtligaste porträtt med en minst sagt ovanlig komposition, där det är Marie-Anne Lavoisier som står i centrum. Och det är hennes blick som möter åskådarens, medan Lavoisier sitter beredd med gåspennan och tittar upp på hustrun som om han väntade på hennes diktamen. Från målningens övre vänstra hörn går en diagonal via Marie-Annes högra arm och Lavoisiers välsvarvade, framsträckta ben ned mot en stor glaskolv som Lavoisier använde i några av sina epokgörande kemiska försök.

David hade 1786 påbörjat en annan målning, Paris och Helena, och skulle senare avbilda paret Lavoisier i mer eller mindre samma pose som Homeros kärlekspar. När man jämför målningarna ser man att både Paris och Lavoisier sitter ner, placerade till höger med elegant utsträckta högerben. Och båda vänder sina huvuden och ser med ömhet och beundran upp på sina partner, och de visas med sina viktigaste instrument: kemisten Lavoisier med penna, papper och laboratorieflaskor; och poeten Paris med sin lyra. Och de båda kvinnorna lutar sig mot och lägger en arm över axeln på sin man.

David hade planerat att samtidigt ställa ut Paris och Helena och porträttet av paret Lavoisier på Konstakademiens Salong hösten 1789, men franska revolutionen kom emellan. En tid efter stormningen av Bastiljen, och strax före utställningen, hade Lavoisier precis undgått att bli lynchad av en mobb som, oriktigt, antog att han som föreståndare för kruttillverkningen försåg motståndare till revolutionen med krut, och det ansågs riskabelt att då ställa ut det magnifika porträttet. Det skulle dröja drygt hundra år innan det kom att visas publikt, vid världsutställningen i Paris 1889.

Vid en rutinmässig översyn av porträttet 2019 fann konservatorer vid Metropolitan Museum i New York spår av underliggande färg, och man beslöt att undersöka verket vidare – med överraskande resultat. Med användande av moderna tekniker som infraröd reflektografi och röntgenfluoroscens fann man ett helt ”annat” porträtt. Man kunde konstatera att Marie-Anne först hade blivit avbildad med en stor hatt, dekorerad med stora plymer, band och blommor och Lavoisier med en elegantare och längre rock med gyllene knappar långt ner längs benet. Under en röd duk såg man ett bord rikt dekorerat i förgylld brons.

Men mest anmärkningsvärt är att de vetenskapliga instrumenten, som markerar paret Lavoisiers roll i den moderna kemins födelse, tillkommit i ett senare skede, och de ändrade totalt porträttets budskap. Från att ha betonat Lavoisiers roll som förmögen skattefogde med en tillgiven lyxhustru hade David förvandlat paret till upplysta naturfilosofer – och givit porträttet ett stort vetenskapshistoriskt värde. De kemiska instrument som infogades på målningen representerar Lavoisiers avgörande upptäckter.

Lavoisiers många administrativa befattningar gav honom en maktställning på många av statens områden, och han fungerade som en reformator och hoppades att den konstituerade nationalförsamlingen skulle kunna finna en väg till en konstitutionell monarki. Men när försöken till progressiva reformer senare radikaliserades och övergick i revolution försökte han distansera sig från politiken. Som förmögen skatteadministratör blev han ändå måltavla för hätska angrepp av bland andra Jean-Paul Marat som gav ut tidningen L’ami du peuple (Folkets vän) och ivrigt förespråkade användandet av terror i den revolutionära kampen.

Han var läkare och hade själv haft forskningsambitioner och publicerat arbeten om eld, värme och ljus och han hade haft ­vetenskapliga kontakter med både Benjamin Franklin och Goethe, men Lavoisier uppfattade Marat som en vetenskaplig charlatan och han hade motarbetat hans försök till inträde i franska vetenskapsakademin. Medan hans hetsjakt på förmenta reaktionärer pågick blev Marat i juli 1793 själv mördad. En ung kvinna, Charlotte Corday, som var anhängare av Gironden, en republikansk men moderat politisk fraktion, hade stämt möte med Marat under förevändningen att hon kunde förse honom med intressant information. Marat plågades av en hudsjukdom som enbart lindrades av varma bad och Corday fann honom liggande i hans badkar. Hon dödade honom med ett knivhugg i hjärtat och gjorde inga försök att undkomma sitt straff och hon avrättades bara fyra dagar efter dådet. Innan bilan föll i giljotinen sade hon: ”Jag har dödat en människa för att rädda hundratusenden.”

Till skillnad från Lavoisier radikaliserades David alltmer politiskt och blev en hängiven jakobin och nära allierad med Marat och Maximilian Robespierre. Som medlem av Nationalkonventet signerade han dödsdomarna över Ludvig XVI och Marie Antoinette, och han utfärdade en rad arresteringsorder som resulterade i avrättningar av fiender till revolutionen. Han tjänade också revolutionen med sin pensel, och hans målning Mordet på Marat, som visar en idealiserad Marat liggande död som martyr i sitt badkar, blev en av franska revolutionens ikoniska bilder.

Terrorn dog inte med Marat. Tvärtom. Bara någon månad efter Marats död infördes ”lagen om misstänkta” och Skräckväldet blev officiellt. Tillsammans med alla andra aktieägare i Ferme Generale arrasterades Lavoisier och i maj 1794 ställdes han inför rätta. Lavoisier var ingen reaktionär. Efter Bastiljens stormning 1789 hade han uttryckt förhoppningar om att nationalförsamlingen skulle kunna bli kärnan i en konstitutionell monarki och från sin position som skatteadministratör verkade han för reformering av det korrupta skattesystemet. Och han menade att hans vetenskapliga studier visade att livet var orättvist; 1789 hade han skrivit: ”Så länge vi betraktade andningen enbart som en konsumtion av luft kunde situationen för den rike och den fattige vara densamma. Luften är tillgänglig för alla och kostar ingenting.” Men han hade visat att de som utförde ett tungt fysiskt arbete andades fortare, och det betydde också att de förbrände mer av kroppens energiförråd, och han frågade: ”Var finns rättvisan i att en fattig man, som försörjer sig på fysiskt arbete och som måste anstränga sig så mycket hans kropp klarar av, tvingas inta mer föda än en rik man som behöver mindre. Och varför kan en rik man njuta av ett överflöd som han inte fysiskt behöver och som rimligen bättre skulle gå till den som sliter.”

Rättegången blev summarisk och Lavoisier dömdes till döden. Domaren ville inte höra talas om någon annan Lavoisier än skattefogden och vädjanden från andra vetenskapsmän om ett mildare straff viftades av domaren bort med orden ”Frankrike behöver inga genier”. Några årtionden senare skulle Honoré de Balzac i romanen La Recherche de l’Absolut (1836) beskriva Lavoisier som en man ”som för allmänheten gjorde sig mer känd som den förmögne skattefogden än för sina upptäckter inom kemin; sent överskuggade den store kemisten den obetydlige skattefogden”.

”Vetenskapshistoriker har jämfört Lavoisiers betydelse med Newtons, Darwins och Einsteins och samtidigt påpekat Marie-Annes betydelse för hans vetenskapliga framgångar.”

När domen fallit fördes skattefogden Lavoisier direkt till giljotinen och avrättades 8 maj 1794, omedelbart efter sin svärfar och tillsammans med två dussin andra skattefogdar. Deras huvuden samlades i en stor korg och alla kastades i en gemensam grav. Den store matematikern Lagrange sade: ”Det tog bara ett ögonblick att hugga av det huvudet, men det kommer kanske att ta hundratals år att finna något likt det.”

Det finns inga dokument som visar att David aktivt medverkade i arresteringen av Lavoisier, men det finns inte heller någonting som antyder att David skulle ha gjort någonting för att förhind­ra hans arrestering eller avrättning.

Som historien visat många gånger lever de själva farligt som styr ett skräckvälde, och en kort tid senare blev Robespierre utsatt för en kupp och dömdes och avrättades i giljotinen. På grund av sjukdom var David inte närvarande vid rättegången mot Robespierre och hans närmaste anhängare, vilket sannolikt räddade honom till livet. Han fängslades men frigavs efter några månader, och som en politisk kameleont kunde han fortsätta att måla – verk som hjälteporträttet av Napoleon,­ när han till häst tar sig över Sankt Bernhardspasset, och senare den väldiga (60 m²) målningen av Napoleons och Josephines kröning. Efter Napoleons fall beviljades David amnesti av Ludvig XVIII och han erbjöds tjänst som hovmålare, men när han gått tillbaka till Napoleon under dennes sista 100 dagar var måttet rågat och han tvingades i landsflykt och dog 1824.

Efter Lavoisiers avrättning fängslades också Marie-Anne som misstänkt kollaboratör, men hon friades efter dryga två månader och lyckades få tillbaka de mesta av sina tillgångar som konfiskerats, också det stora porträttet. Pierre­ Samuel­ du Pont friade till henne, men hon avböjde – hon var förmögen medan han var tungt skuldsatt. Samtidigt som hon arbetade med utgivningen av Lavoisiers Mémoirs de physique et de chimie, som maken påbörjat men inte kunnat fullfölja, återtog hon sin plats som ett levande ljus i Paris salongsliv. Den amerikanske fysikern Benjamin Thompson, som efter välgörenhetsarbete i München blivit upphöjd till greve Rumford, uppvaktade Marie-Anne under flera år och de ingick äktenskap 1805. Rumford skrev till sin dotter: ”Hon tycks vara mycket fäst vid mig, och jag uppskattar och älskar henne innerligt.” Men lyckan blev kort. Efter några månaders äktenskap skrev han att hon var ”en kvinnlig drake, en tyrannisk, girig och okänslig kvinna” och att hans tid med henne var ”som att vistas i ett helvete tillräckligt plågsamt för att bli av med tusen års synder”. Den definitiva brytningen kom när han vid ett tillfälle stängde ute några av hennes gäster och hon hämnades genom att hälla kokande vatten på hans omsorgsfullt kultiverade rosor.

Efter brytningen återvände Marie-Anne Lavoisier (hon hade hela tiden behållit sitt namn) till Paris och öppnade sitt hem för vetenskapsmän, artister och poeter och utländska besökare – som regel en liten middag på måndagar, öppet hus på tisdagar och musik och konversation på fredagar. Antoine Lavoisier lämnade henne aldrig. Det magnifika dubbelporträtt dominerade husets stora salong där hon i drygt tjugofem år tog emot sina gäster. Marie-Anne dog 1836, 78 år gammal.