Sitter och surar

I filmer och böcker för sextio sjuttio år sen fanns en återkommande figur i folkhemmets typgalleri. Man mötte henne i serier, filmer, böcker och artiklar. Ofta förkroppsligad av Julia Caesar. Vi kan kalla henne ”sura portvaktstanten”.

En kvinna bortom klimakteriets turbulens, med en ständig rynka i pannan, snörp i mungiporna och som avfyrar glädjelösa förmaningar snabbare än sin egen skugga.

Som bekant tar vi gärna med oss typgalleriet ut i världen när vi ska försöka sortera bland myllret av främmande människor. Och varför inte? Typgalleriet har knappast kommit till av en slump. Det hade inte uppstått om det inte slog an någonting i oss. För att ett revynummer ska fun­gera måste vi snabbt kunna orientera oss bland de inblandade: där är den vampiga sekreteraren, där är den gubbsjuke direktören, där är hans påläggskalv med vågigt hår och grop i hakan. Sen kan spelet börja. När vi väl identifierat typerna får de gärna lämna dem och överraska oss; den vampiga sekreteraren har sällsynt dålig andedräkt, påläggskalven visar sjåpiga sidor när en mus pilar över golvet et cetera.

Men åter till den sura portvaktstanten.

Hennes guldålder var, grovt yxat, mellan 1930 och 1960. Sen började det brännas behåar, Simone de Beauvoir och Suzanne Brøgger och Erica Jong stormade in och började hacka på ”patriarkatet”. Men det gick som bekant snabbt över. (Ha ha.)

Så vad ska deras kvinnor ta sig till?

Den sura portvaktstanten blev sig aldrig lik efter det. För nu visste vi att hennes surhet berodde på att hon levde eller levt i ett kärlekslöst äktenskap med en drullputte som aldrig tillfredsställt henne sexuellt eller varit intresserad av att göra det; hon hade trots sitt goda läshuvud aldrig fått plugga vidare eller gjort karriär utan gått hemma och skurat golv och snutit barn.

Hon var kort sagt ett offer för ”förtryckande strukturer” – håll till godo, vänstersinnade Twittertroll, de där citationstecknen var en present exklusivt till er – och offer funkar inte i ett revynummer. Skrattet fastnar i halsen, som det heter.

Sedan tjugo år förestår jag en frågespalt i tidningen Amelia, dit kvinnor skriver och ber om råd om diverse relationsbekymmer.

Ett återkommande sådant är deras drullputtiga män som aldrig hjälper till hemma utan sitter och surar i soffan med en whisky­pinne eller en spelkonsol i handen. De vill inte träffa vänner, vill inte gå på teater eller restaurang, vill inte göra grejer med barnen, de vill inte knulla heller. Så vad ska deras kvinnor ta sig till? Är det läge för skilsmässa? Eller en vända hos familjeterapeuten?

I breven framskymtar vissa detaljer från parets liv. Inte sällan är de i yngre medelåldern eller medelmedelåldern, barnen börjar bli stora, yrkeslivet rullar på i samma hjulspår som förra decenniet, och förrförra.

Ibland har jag harklat mig och uppmanat de irriterade kvinnorna att åtminstone pröva tanken att deras mäns surhet kan bero på att de är djupt deprimerade. Att de känner sig alltmer förstockade, förbrukade och ospännande. Min förhoppning har varit att kvinnorna ska se på sina drullputtiga män med nya ögon. Kanske bara fråga hur de mår, och när de får svaret ”det är väl bra” fråga en gång till.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Ja, ni förstår vart jag är på väg. (Eller det gör ni kanske inte alls, men med smicker kommer man långt.)

Kanske har schablonen ”sura port­vaktstanten” numera gjort ett skutt över könsgränsen och kommit att omfatta alla sura medelålders män som sitter framför sina laptoppar med sina växande mansbröst och väntar på att huset ska bli tomt så de kan stjäla åt sig lite kvalitetstid framför den vanliga porrsajten.

Och när schablonen väl har satt sig kan vi i lugn och ro skala bort allt som får våra hånflin att sloka; allt som komplicerar schablonen eller förser den med en störande sorgkant. Men om de drullputtiga männen i själva verket är deprimerade, varför kan de inte visa det för sina kvinnor, eller åtminstone göra en ansats till att sätta ord på det, istället för att sitta surmulna och småpackade i soffan?

Det, mina vänner, är en annan fråga. Varför kunde inte Julia Caesar göra det? 

Bengt Ohlsson

Journalist och författare.

Mer från Bengt Ohlsson

Läs vidare