Livet skulle bli så mycket enklare då, tänkte hon, och betraktade sin väninna som en avundsvärd förebild.

”Lite svalkande likgiltighet. Det skulle jag behöva”, bekände hon.

Hon gjorde då och då några tappra försök att kyla ned sig med följd att min far undrade om något var fel i deras äktenskap. Hon var oförmögen att förställa sig. Sval skulle hon aldrig bli.

Jag tänkte också inte för så länge sedan, närmare bestämt den 2 oktober som är
hennes födelsedag, på frasen ”svalkande
lik­giltighet”. Henry Parlands dikt har alltid ingivit obehagskänslor:

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
litet svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
– då gick hon bort
seende mot jorden.

En förälder som medvetet dämpar ­känslorna gentemot sitt barn för att försäkra sig om kärlek är svår att tänka sig. Jag tror heller inte att Parland menade så utan snarare att den förbehållslösa kärleken, även om den alltid gör det, aldrig kan utgå från ett önskat gensvar.

I en tid där känslor och spontanitet kommersialiseras och kommenderas fram på beställning, där man måste ”brinna” för allt, deformeras och devalveras människors privatliv och personligheter. Vi förställer oss och blir overkliga, kanske utan att ens vara medvetna om det. Att hålla distans och slå vakt om den privata sfären blir ett sätt att skydda och bevara det som är äkta inom sig. Den svala likgiltigheten är då inte en defekt utan en motståndshandling.