Med brukskris och varvskris tog rekordåren, de som hade kommit att definiera Sverige, obönhörligen slut.

Sverige blev landet där framtiden redan hade ägt rum. Minnena och bilden av världens modernaste land levde vidare.

Därefter har globalisering, digitalisering och inte minst samhällsförändringarna i spåren av stor invandring fördjupat känslorna av förlust. Saknaden har kommit att definiera svensk politisk debatt och fortsätter att göra det även detta valår.

Sverigedemokraterna är det parti som allra tydligast uttrycker detta – det är rentav ett parti byggt på saknaden. Men även i det social­demokratiska budskapet om att ” ta tillbaka kontrollen” och i den moderata valparollen om att ”få ordning på Sverige” finns förlusten som undertext. Rösta på oss, och få tillbaka Sverige som du minns det.

Om denna samhälleliga känsla, och de svårigheter svensk debatt haft att förhålla sig till den, handlar boken Saknad av statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme. Utgångspunkten finns i Smedjebacken, fyra mil nordväst om Norberg. Här tillverkas fortfarande stål, men det är också en av många platser där väljare som tidigare skulle ha röstat på Socialdemokraterna idag röstar på Sverigedemokraterna, som sedan 2014 är näst största parti i riksdagsvalet.

Här möter vi Johan Persson, som beskriver steget in i Sverigedemokraterna som att hitta hem, men som på grund av partitillhörigheten tvingades lämna sina fackliga uppdrag på bruket. Men det berättas också om Herbert Tingsten, som var en återkommande gäst på Vanbo herrgård, eller ”Snillepanget” utanför Smedjebacken, ett pensionat för 1930- och 40-talets intellektuella elit.

Barrling och Garme konstaterar att Tingsten är en god utgångspunkt för att förstå svensk politisk historia, men även de politiska våndor som brukar samlas i begreppet ”kulturkriget”. För Tingsten är med sin självsäkra betoning av det rationella och förnuftsstyrda i mångt och mycket sinnebilden av det ingenjörsideal som har dominerat svensk politik och samhällsdebatt.

En av de vanligaste tankefigurerna i svensk politik är att det inte spelar någon roll varifrån du kommer, det viktiga är vart du ska. Formuleringen ger förstås uttryck för ett sympatiskt meritokratiskt ideal, men den rymmer också en ingenjörsmässig syn på samhället och på vad det innebär att vara svensk.

När förändringen och framstegstron är de främsta samhälleliga idealen blir det, som Barrling och Garme konstaterar, något suspekt att känna saknad. Problemen infinner sig när det känns som om det rationella, välordnade och pålitliga landet – framtiden om man så vill – ligger bakom oss, och att tanken på svensk kultur som bärare av universella värden visade sig vara mer svensk än universell.

Ingenjörsidealets ställning handlar sannolikt om det svenska samhällets historiska homogenitet. Medan politiker i andra länder behövt hantera både religiösa och etniska motsättningar, har svensk politik under lång tid kunnat kretsa kring väns­ter/­­­­högerkonfliktens fördelningsfrågor.

För det är viktigt att påpeka att saknaden som samhällelig känsla inte handlar om materiella förluster. Den typen av problem är svenska partier oftast väl rustade att tvista kring och hitta lösningar på. Men vad gör man med de känslor som uppkommer när man ser samhället omkring sig förändras i spåren av stor invandring – när gatubilden och mellanmänskliga relationer i små samhällen förändras? Då står ingenjörerna svarslösa.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Resultatet blir antingen kulturkrigets hätskhet, med brunsmetning och uppsagda bekantskaper, eller mer eller mindre desperata försök att trycka in känslorna i den svenska politikens hi­storiska ramverk: om det bara införs ett nytt skatteavdrag kommer det obehagliga att försvinna.

Katarina Barrling och Cecilia Garme har skrivit den hittills bästa boken för den som på allvar vill förstå varför politiker och debattörer våndats över invandring, brottslighet och känslan av ett brustet samhällskontrakt i över tio års tid.

Vad skulle då Tingsten ha sagt om de senaste decenniernas svenska samhällsförändringar? Saknad ger inget svar. Men sannolikt skulle han haft ett tvärsäkert svar – på precis samma sätt som båda sidor i kulturkriget.