Våren dör aldrig i Kiev

Självständightsmonumentet i Kiev. FOTO: IStock

I augusti 1968 invaderade trupper från Sovjetunionen och andra Warszawa­pakts­länder Tjeckoslovakien och satte ett brutalt stopp för den islossning som hade inletts under Alexander Dubceks ledning. Tio år senare skrev Totte Wallin sin vackra sång om en tid där männi­skor fått smak på frihet och om minnet av ett liv som gick förlorat i protest mot ockupationen:

Våren dör aldrig i Prag.
Se blommorna på Jan Palachs grav.
Nej, våren dör aldrig i Prag.
Den lever i hjärtan och hjärnor än.

Ytterligare ett decennium senare, i januari 1989, skulle dissidenter lägga ned kransar på torget där Palach bränt sig till döds, men regimens polis mötte dem med batonger och massarresteringar. En av dem som spärrades in var dramatikern Václav Havel, vilket fick hans amerikanska kollega Arthur Miller att fatta pennan: ”De som fängslat honom griper efter rök, kastar ett nät över ett moln. Nu vet världen att framtiden finns i Havels cell medan det förflutna är utanför.”

Ett knappt år senare var diktaturen historia och Václav Havel tjeckoslovakisk president.

*

Skillnaderna mellan Prag 1968 och Kiev 2022 är förstås mycket stora. Dubcek försökte reformera inom ramarna för ett kommunistiskt system; Volodymyr Zelenskyj leder en demokrati som folkvald president. Den sovjetiska inmarschen möttes av protester och demonstrationer men endast av begränsade våldsamma motståndshandlingar; den ryska invasionen bemöts av Ukraina med all den militära kraft som landet kan uppbringa.

Samtidigt är parallellerna tydliga. Det utgår diktat från Moskva att ett grannland ska underordna sig och glömma tankarna på en självständig existens. Idéerna om frihet, medborgarskap och nationellt oberoende ska kväsas.

I Tjeckoslovakien blev ockupanterna framgångsrika i så måtto att makten blev liggande kvar i händerna på Sovjetunionen och dess nicke­dockor. I Ukraina står allting fortfarande på spel. Den ryska invasionen har skördat tusentals liv, drivit miljoner på flykt och åstadkommit en ohygglig materiell förstörelse, men när jag lägger sista handen vid denna text den 29 mars, håller Ukraina emot på ett enastående sätt. Försöket att snabbt ta över ­huvudstaden, få en ­mario­nettregim på plats och utropa Ukraina som en del av någon sorts nygammalt Storryssland har fullständigt kommit på skam. Den ryska offensiven i norr har kört fast, förlusterna är enorma och Ukraina genomför kraftfulla motattacker.

Ryssland har överlägsna resurser och mal på med ett urskillningslöst våld, som gör föga skillnad på militära och civila mål. Samtidigt är underhållslinjerna utdragna, befälsföringen kaotisk och soldaternas stridsmoral låg. Ukrainas försvarsmakt har lärt sig mycket under åtta års krig i Donbass, förses med effektiva luft- och pansarvärnsvapen från vänligt sinnade nationer och slåss framförallt för sitt land. Ekonomiska problem och korruption till trots har Ukraina erbjudit en öppenhet, en frihet och ett självbestämmande på vilka man inte har minsta lust att ge avkall. Zelenskyjs ledarskap imponerar djupt, men detsamma gäller viljan hos folket han leder.

Ingen kan veta hur kriget slutar eller vad för sorts fred som kommer därefter. Men lika säkert som att Pragvårens löften och längtan levde kvar i hjärtan och hjärnor hos människor i Tjeckoslovakien, det fortsatta förtrycket till trots, lika säkert kommer frihetslågan att fortsätta att brinna hos ukrainare i och utanför sitt land.

*

Att göra en tidskrift som kommer ut nio gånger om året har sina fördelar. Man behöver inte springa på alla bollar utan kan koncentrera sig på att skapa ett givande samspel medan det som är aktuellt, om än inte dagsaktuellt, och det som förtjänar uppmärksamhet fast det var länge sedan det hände.

Tyvärr finns också nackdelar. Det tryckta magasinet Axess med sin långa produktionstid är illa ägnat att följa och kommentera ett så intensivt förlopp som det vi nu ser utspela sig efter Rysslands invasion av Ukraina. Vi är ingen nyhetstidning och ska inte heller så vara. Men det skulle kännas alldeles orimligt att inte delta i samtalet om samtidens mest angelägna fråga, och för det som rör Ukraina använder vi oss därför av våra snabbare kanaler. Visst kommer det att finnas läsning med bäring på kriget, Ukraina och konsekvenserna även i det tryckta magasinet, men vi använder oss huvudsakligen av program i Axess TV och inlägg på vår webbplats axess.se.

Redan den 24 februari, samma dag som den ryska invasionen inleddes, konstaterades där av Elisabeth Braw, som forskar i säkerhetspolitik vid American Enterprise Institute, att ”­övergreppet mot Ukraina förändrar världen”. Hon förutskickade också det tappra ukrainska motståndet: ”Rysslands mest förmånliga möjlighet vore att dra sig tillbaka med skammen och en blåtira … ”

Två dagar senare skrev Robert Dalsjö, överingenjör vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, att mycket tyder på att ”detta krig kan bli den nya tidsperiodens formativa kris, liksom Berlinblockaden och Koreakriget formade det kalla kriget”. Enligt hans kärva budskap har de fromma förhoppningarnas tid som följde på Sovjetunionens fall blivit ett passerat kapitel: ”Det finns ingen väg tillbaka till den lätt idylliska och liberala säkerhetsordning många i västvärlden i det längsta hållit fast vid.” Idén om kollektiv säkerhet tillsammans med alla behöver ersättas av en idé om kollektivt försvar tillsammans med likasinnade.

Apropå det senare jämförde docent Ann-Sofie Dahl den 17 mars Nato-debatten i Finland och Sverige och påpekade med den finländska statsministern Sanna Marin att även icke-beslut om Nato är beslut. Vi lever numera i en postidyllisk tid där det inte duger att ducka för ställningstaganden.

Nya inlägg, analyser och intervjuer publiceras löpande såväl på webben som på tv.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

*

Det gick nästan på dagen åtta år mellan inledningen av den ryska annekteringen av Krim och invasionen av hela Ukraina i år. Väst i allmänhet och Sverige i synnerhet har inte använt den tiden så rasande väl. Olusten steg men matchades dåligt av handling. Det blev litet bättre i takt med att fler Natoländer tog tvåprocentsmålet på allvar, men man agerade segt och gjorde knappt ens halvhjärtade försök att befria sig från be­roendet av olja, gas och oligarkiska miljarder från Ryssland.

Men efter invasionen verkar det som om västs långa yrvakenhet och indolens till sist har tagit slut. Vladimir Putins krig må vara marinerat i lögn men det har ställt väst inför en påtaglig sanning så obehaglig och skarp att den inte låter sig blundas bort hur mycket man än skulle vilja: Ryssland respekterar inte sina grannländers suveränitet och tvekar inte att ta till grövsta möjliga våld för att nå sina mål.

”På en enda dag”, säger statsvetaren Ivan Krastev till Spiegel (12/3), ”lyckades Putin sätta stopp för svensk neutralitet och tysk pacifism.” Neutraliteten var för all del redan historia, men han har rätt i att ledare nu erkänner fullt ut att läget är nytt och har börjat agera därefter. Sverige sätter upp ett eget tvåprocentsmål och skickar vapen till ett krigförande land. Tyskland bestämmer sig för massiva försvarssatsningar. USA, Storbritannien, Japan – och det så uträknade EU – har fattat beslut om ekonomiska sanktioner av ett slag som inte tidigare skådats och som kan smärta ordentligt även på hemmaplan.

Putin såg väst som nedsjunket i slapp dekadans. Han har fått svar på tal även om mer finns att göra. Nu är det fortsatt uthållighet och beslutsamhet som gäller. Ja, Sverige bör till och med visa sig så handlingskraftigt och modigt att vi blir del av en kollektiv säkerhet.

PJ Anders Linder

VD och chefredaktör i Axess. 

Mer från PJ Anders Linder

Läs vidare