I somras såg jag om filmatiseringen av Howards End, romanen från 1910 av E M Forster. Handlingen kretsar kring klass, familj, pengar, hemligheter och lögner och det blir storartad konst eftersom Forsters mästerverk så skickligt gestaltar eviga frågor via ett personligt temperament. På vita duken görs Fors­ters teman levande mycket tack vare en ljuvligt rik scenografi och ett bländande skådespeleri, vilket skapar ett existentiellt rus hos mig när jag tittar.

I en scen, som blir angelägen i vad den råkar visa en passant, får den döende Ruth (spelad av Vanessa Redgrave) ett spontant infall. Hon vill visa Margaret (Emma Thompsons rollgestalt) huset Howards End. Det är Ruths eget hus – vilket är betydelsebärande för berättelsens förvecklingar – och det ligger strax utanför London. ”Det går ett tåg klockan fem”, utbrister hon ivrigt hoppfull och bara några klipp senare står hon vid biljettkassan och löser först en biljett till sig och sedan, när Margaret kommer inspringande på stationen med andan i halsen, så löser Ruth en till. Ja, ni läste rätt.

Hon betalar med kontanter för en resa, genom en lucka där det sitter en man i arbetsuniform som överräcker färdbevis, på tågstationen. Detta utspelas nämligen i en tid då tågresande innebar att man som resenär kunde interagera med och konsultera värdar, värdinnor, lokförare, stinsar, konduktörer om hur man bäst skulle genomföra sin resa. Dessutom kunde man i impulsens angelägna brådska kasta sig iväg mot ett litet äventyr utan att först behöva ladda ner en rad appar i en telefon för att själv söka fram diverse alternativa resvägar med olika tågbolag och därefter ordna ”resebevis” genom att uppge kontaktuppgifter, betalningsalternativ, favoritfärg.

På den tiden slapp människan att utföra stämningssordinerande handlingar genom köp på mobil där den efterföljande obligatoriska frågan om hur upplevelsen var, vilket appen är angelägen om att veta, ger upphov till en inre känsla av alienering och verfremdung.

Under hela sommaren reste jag kors och tvärs genom Sverige med tåg. Med hjälp av min ständigt laddade telefon (som jag vårdar och bevakar hårdare än barnens ack så viktiga skönlitterära läsningstider) nås jag av information om förseningar och väderlekens skiftande humör i oprecisa prognoser. Det regnar i Varberg trots att det står i appen att solen skiner. Ska jag börja tvivla på mitt eget förstånd?

Jag får koder om vilken sifferkombination jag ska trycka in för att öppna brevlådan på landet. Den nya lösningen har lanserats utan att någon människa tillfrågats eftersom Posten liksom inte finns längre, den delas bara ut med oregelbundenhet i en bökig men för all del centraliserad form. Samlingspunkten vid brevlådorna där vi sommargäster kunde uppdatera varandra om vad som hänt under året har rationaliserats bort och ersatts med en stor plåtbox i hamnen dit brev kommer uppsamlade i anonymiserade vita kuvert. Vi står där och bläddrar bland kuverten för att ta reda på om posten kommit.

Gästvistelsen vid en stipendievilla utanför Göteborg slutar nästan i ett sammanbrott med nycklar som inte verkar fungera – när jag ringer ett nummer med min nogsamt laddade telefon blir jag först hänvisad vidare och sedan kopplad till en telefonsvarare som uppger att de stängt för helgen. Utan en enda mänsklig kontakt drar jag min tunga väska tillbaka till stationen, betalar med telefonen som meddelar att en bonus snart väntar, och övernattar hos familjen i stan. Var blev ni av, ljuva drömmar, om en rimligare jord?

En kväll i augusti hör sonen, den äldsta, av sig, från Italien. Han har tappat sin mobil mot ett stengolv och när han nu ska hitta hemresan blir det problem eftersom han inte kommer åt någon information. Mejlkontot som tillhör honom kan jag inte öppna då den kod om fyra siffror som skickas för att komma in från en annan enhet sänds elektroniskt till hans telefon, med den spruckna skärmen. ”Vad tycker du att jag ska göra, mamma?” Och för första gången i hans snart 19-åriga liv har jag inga vettiga svar att ge. Vi har talat om världskrigen, moralen, punken, tandborstningens tekniker, men hur han ska ta sig hem från Bari med en telefon ur funktion gör mig mållös.

Det är enkelt att raljera över samtidens fel och brister men svårare att överblicka vilka växlande konsekvenser som övergången från mänskliga möten till digitala interaktioner får. Inom samhällets alla sfärer förstör digitala system vårt behov av personlig konsultation, förtroliga samtal och arbetsglädje. Ingen tycks veta hur det kan stoppas eller hur en tillvaro skulle kunna se annorlunda ut, eftersom motståndshandlingar skulle leda till ett tvång att undandra sig världen.

I det egna livet där siffertröttheten breder ut sig kan en filmsekvens en regnig julidag i Varberg påminna om att i början av förra sekelskiftet uppstod något romantiskt en gång, på en perrong, när karaktären Ruths lycka och upprymda förväntan vid en biljettlucka ramas in av tidens tecken. En sprucken telefon i Europa kan leda till att en ung man plötsligt får improvisera för att lösa livets situationer utan mobilens hjälp. Han kommer att behöva fråga hyresvärdinnan om råd och då också träda in i hennes enkla vardagsrum, notera och därefter fundera över begrepp som fattigdom och rikedom, deras relationella bindningar.

Populärt

Seglatsen till Byzantium

I "Sailing to Byzantium" skildrar W B Yeats åldrandet och konflikten mellan kropp och själ. Skrivandet av dikten ger honom ett nytt liv.

Carl-Johan Malmberg Essä 2014 8

Insikten är att det som vanligt finns ett svängrum för individen att sätta sig över det utrymme som tilldelats henne. I klar­synens starka sommarljus inser jag att jag måste vägra använda min arbetsplats alla operativa system, jag måste mödosamt börja avstå från den digitala lättjan, tillståndet i vilket jag sena kvällar i min isolering klickar hem skor och kuddar.

När hösten kommer lovar jag mig själv att undvika alla snabba lösningar och skickar ut inbjudningar till en septembercocktail som om posten inte klantar till det når mina vänner på ljusblått papper. Jag har aldrig längtat så mycket efter människor som efter denna digitala, ensamma, sommar.