Vem bar bördorna?

Kolonial bankett, gravyr av Henri Théophile Hildibrand. Foto: Alamy

Var Brittiska imperiet rasistiskt eller inte? Och om svaret är ja, hur påverkar kolonialismen dagens samhälle? Cecilia Nikpay navigerar bland många minor i en mycket vansklig terräng.

Whiskey Sisodia, en romanfigur i Salman Rushdies omdiskuterade Satansverserna, stammar följande: ”Problemet med e-e-engelsmännen är att deras hi-hi-historia hände utomlands, så de v-v-vet inte vad den betyder”.

Illavarslande rader på försättssidorna bidrar inte alltid till läsupplevelsen, men i Sathnam Sangheras bok Empireland, om Storbritanniens baksmälla efter imperiet, förtjänar Rushdie-citatet sin plats genom att förvandlas från litet banalt när man först läser det, till meningsfullt när man nått sista sidan. För trots att Brittiska imperiet var månghundraårigt, spretigt och ofta motsägelsefullt, är kärnan till mycket av dess svårhanterliga eftermäle och kvardröjande nostalgi precis så enkel: Det mesta utspelade sig på andra sidan de sju haven. Det gör det lättare att se vad man vill se.

Men innan vi tar oss an själva imperiet måste vid namn nämnas den psykologiska utmaning som möter en i kulturkrigets tidevarv när man tar sig an en bok som till stor del handlar om rasism. Läsaren sitter till synes lugnt i fåtöljen, men i själva verket är raggen rest och hon gör sig beredd att slänga boken i väggen så snart texten sladdar ner i något åsiktsdike, oavsett vilket. Är det månne vänsterns eller högerns självrättfärdighet man ska behöva stå ut med den här gången? Och vilken agenda har den här Sanghera egentligen? Låter ju som om han är indier.

”Vilken bild är mest sann? Den av en allt genomsyrande rasöverlägsenhet, eller av britterna som moralens väktare?”

Sådant som etnicitet har vi nämligen lärt oss att notera eftersom ingen upplevelse eller åsikt kan lösgöras från den egna bakgrunden, enligt identitetsdoktrinen. Med uttrycket check your privilege har empatin avskrivits som verktyg för förståelse – bara den som redan vet kan veta. Det är ett tankemönster lika smittsamt som omikron, för jag undrar ju själv: Vad är den här Sathnam Sanghera för en typ?

Han är sikh med familj bördig från Punjab. Brun till färgen alltså, men inte av lägs­ta kasten enligt den brittiska rasordningen. Färgen ger solid kredd på temat rasism. Bonus för svårstavat namn.

Uppväxt i socioekonomiskt eftersatta West Midlands. Landsort och arbetarmiljö, check, check.

Gick i privatskola. Dubiöst eller betryggande, beroende på perspektiv. Utesluter att han tillhör skrikig vänster eftersom skolan givit en stabil grund i form av elitism. Att han förefaller ha varit där på stipendium utesluter likaså den mest snobbiga änden av spektrumet. (Vilket ändå vore osannolikt eftersom det inte lär finnas någon verkligt posh skola i Wolverhampton.)

Studerade litteratur vid Cambridge. Läshuvud. Skulle kunna betyda överprivilegierad om det inte vore det där med Wolverhampton. Nu mer sannolikt en indikation på att han är extra smart som till slut har tagit sig till ett toppuniversitet trots allt.

Författare av flera böcker och prisbelönt journalist på bland annat Financial­ Times… Tung merit för läsare som blir paranoida av woke-tendenser. …och The Times. Han har godkändstämpel av mainstream-etablissemanget.

Sammantaget är det en bakgrund som får den sociala kompassen att snurra vilt – ett potentiellt starkt utgångsläge för den som vill röra sig i den smala demilitariserade zonen mellan kulturkrigsfronterna.

Glädjande nog visar det sig att San­ghera förvaltar sin bakgrundsjoker väl: Det är svårt att läsa Empireland och inte avväpnas av hans uppriktiga bemödanden om balans och av hans energiska fredsförhandlande mellan woke-rörelse och nationalister. Genom hela boken vädjar han till läsaren att inte kasta kulturkrigets lilla smutsiga bomb, att missförstå med flit. Texten som blir resultatet visar att det är fullt möjligt att med intellektuell­ frimodighet som enda vapen presentera ett avvägt argument, trots att författaren (självklart) ruvar på både en identitet och egna övertygelser.

Vad som gör Empireland läsvärd är varken researchen (som vilar tungt på andra verk, och ibland känns svepande) eller att författaren skulle komma med banbrytande nya insikter (det gör han inte). Styrkan är istället att Sanghera vaskar fram ett lättbegripligt och rimligt narrativ ur ett temakluster som har skrämmande likheter med tredimensionellt schack: Här möts faktiska händelser över 500 år och sju kontinenter, idéhistoria över lika lång tid, ”nationella psyken”, makroekonomi, militär strategi och politiska agendor. Även om han inte når hela vägen fram – det saknas viss stringens och djup i kunnandet – så är Empireland inte desto mind­re värdefull läsning som skapar ett välkommet andrum på slagfältet.

Den rena historia vi får oss till livs tycks Sanghera framför allt välja ut i syfte att betona den oenighet som råder om bokstavligt talat alla aspekter av imperiets händelseförlopp och konsekvenser – från frågan hur allt egentligen började, till vilket år det kan anses ha gått i graven. En redogörelse för den otydliga upprinnelsen slår an tonen: brittiska äventyrare gav sig ut på ett antal okoordinerade eskapader som ibland hade stöd av kronan, ibland inte. 1497 ”upptäcktes” Nordamerikas kust under en seglats som sponsrats av Henrik VII, men först när Karl II och Jakob II under andra halvan av 1600-talet gav Ostindiska Kompaniet befogenheter att militärt upprätta och hålla territorier gick man in i ett mer organiserat skede – dock ett som tekniskt sett var snarare privat än ”brittiskt” och därmed ännu inte kan sägas ha utgjort ett imperium i traditionell mening. Tycker vissa.

Utöver historikernas olika perspektiv på samma skeende spretar väldet de facto över både tid och rum. Kolonierna styrdes ofta utifrån helt olika principer, samtidigt som debattens vågor ofta gick höga ”hemma i London” vad gällde målen med hela företaget. Protektionism eller frihandel? Ockupation eller självstyre? Slavhandel eller ej? I flera omgångar blev militärer och affärsmän åtalade för korruption och övervåld, samtidigt som långt fler tilläts fortsätta, eller helt sonika agerade utanför Londons blickfång.

Dragkampen i Whitehall, och den fysiska distansen till kolonierna, fick kolonisationen att utveckla sig på ett sätt som ofta ser motsägelsefullt ut. De största landvinningarna gjordes till exempel under frihandelsfasen på 1800-talet, då man enligt retoriken egentligen inte var intresserad av territoriellt styre. Och inte förrän efter att slavhandel över Atlanten förbjöds år 1807 fördes enligt Sanghera den mest rasistiskt motiverade politiken. Dikten The White Man’s Burden av Rudyard Kipling publicerades över 90 år senare.

I denna imperiala dimma söker Empireland främst svaret på två frågor: Var imperiet rasistiskt eller ej? Och om svaret är ja, hur påverkar det Storbritannien idag? Som väntat finns inga enkla svar. Bland bokens överväldigande bevis på att en attityd av vit överlägsenhet låg i hjärtat av britternas maktutövande, finns även skeen­den som verkat integrativt; från handel till invandring. Dessutom – vilket är viktigt för dagens skeenden – är britternas självuppfattning, trots white supremacy, att de alltid varit anti-rasister, på två grunder: Det var Storbritannien som först avskaffande slaveriet. Och de besegrade nazismen (i princip på egen hand, enligt folktron).

Vilken bild är mest sann? Den av en allt genomsyrande rasöverlägsenhet, eller av britterna som moralens väktare? Man kommer inte undan slaveriets centrala roll och Sanghera för en intressant diskussion som utmynnar i att det sannolikt inte var resultatet av en redan existerande rasistisk övertygelse utan att ras-tänket tvärtom tog form och institutionaliserades i och med slaveriets praxis. Över århundraden blev utsatta grupper allt starkare associerade med maktlöshet och fattigdom. Rasistiska attityder och övergrepp normaliserades, finansiella incitament stärktes av slaveriets ”industrialisering”, och såväl religiösa som kvasivetenskapliga argument underblåste moraliskt hyckleri. Alltmedan kulturellt självförtroende flöt från förslavade kvinnor och män till de förslavande britterna.

Imperiets framgångssaga blev en förstärkande faktor: för den lilla vita folkgrupp som under hundratals år lyckades behålla herraväldet över hundratals miljoner individer av andra folkslag, menar Sanghera att det torde varit svårt att värja sig mot en känsla av överlägsenhet, mot tron att den upphöjda positionen i någon mening var rättmätig.

Britternas upplevelse av moralisk överlägsenhet stärktes av att imperiets tankegods kunde ingå en ohelig allians med upplysnings- och framstegsideal, främst det som säger att alla kulturer har potential att utvecklas. Med litet brittiskt spinn förvanskades en i grunden jämlik tanke till ”den vite mannens plikt” att leda utvecklingen hos kulturer som ”låg efter”.

När det senare visade sig att slaveriets avskaffande inte automatiskt förbättrade situationen för koloniernas inhems­ka befolkning – att de inte ”tog chansen” att utvecklas i den riktning britterna föreställt sig – så föreföll idealet motbevisat. Det stärkte rastänkandet, som dessutom fick tilltagande stöd av rasbiologiska teorier under 1800-talet.

Isin tur underblåste detta en brittisk vurm för klassificering och för separation som redan slagit rot. Från att blandäktenskap och relationer med koloni-befolkningen varit vanliga, distanserade sig britterna över århundradena gradvis fysiskt, moraliskt och emotionellt från de koloniserade folken. Intima relationer blev helt otänkbara och britterna höll sig alltmer kategoriskt till områden och klubbar där bruna och svarta inte ägde tillträde. Många britter i Indien levde så avskilt från den lokala kulturen att de bisarrt nog anpassade sin dygnsrytm till Greenwich Mean Time.

En romantisk bild av de vitas kolonial­liv formades som ännu inte förlorat sin förföriska kraft, en av kakiklädda ädlingar som smuttar gin och tonic i solnedgången på Afrikas savann. Sanghera försöker tackla hägringen med ett fåtal påminnelser: Om brittiska hämndaktioner efter uppror i kolonierna, där människor bands vid kanonmynningar och sprängdes i tusen bitar. Om folkmordet på tasmanierna. Om sadistiska plantageägare som först efter ett dagsverke av stympning och andra vidrigheter greppar en bok ur fina biblioteket och slår sig ner på den där ginterrassen.

Men frågan är om inte en liten pärla till fallstudie jag läser parallellt till Empireland gör ett grundligare jobb på desillusioneringsfronten, med hjälp av en detaljrikedom och känslomässig närvaro som Sanghera inte kan unna sig i sitt breda grepp. White Debt. The Demerara Uprising and Britain’s Legacy of Slavery, av Thomas Harding, beskriver ett relativt okänt slavuppror i nuvarande Guyana år 1824. Med en enkel på gränsen till naiv text illustrerar Harding hur vardagslivet, maktdynamiken och avståndet till London tedde sig från fälten och terrasserna i en fuktvarm koloni. Baserad på brev, dagböcker och rättsprotokoll ger White Debt en drabbande ögonblicksbild, utan att vare sig överdramatisera eller hålla läsaren gisslan i dammiga arkiv.

Den snabblästa boken centrerar kring slaven John Gladstone (enligt förnedrande kolonialmönster uppkallad efter sin ”ägare”) som leder det misslyckade upproret i Karibiens mest profitabla sockerkoloni, och den bleknosade missionären och vardagshjälten John Smith som i revoltens efterspel döms till döden blott för att ha uttryckt sympati med de förslavades situation. Smiths kritiska dagbok blev hans öde då den lästes högt i krigsrätten, men när hans avslöjande vittnesmål nådde Storbritannien kom det att galvanisera opinionen för ett totalt avskaffande av slaveriet, vilket skedde år 1833. Under ett kvarts sekel efter att handeln med slavar över Atlanten förbjudits fortsatte man alltså oförtrutet med människoauktionerna i Demerara och på andra platser.

Under läsningen bubblar tanken som den alltid gör när individens moraliska kompass är avgörande för berättelsen: Vad skulle jag själv ha gjort? Skulle jag ha sett slaveriet för vad det var och agerat därefter, eller skulle jag som vit låtit mig förföras av plantageägarnas känsla av överlägsenhet? Argumentet att vi inte oreflekterat ska döma våra föregångares handlingar utifrån dagens moraliska måttstock är rimligt, men får sig en törn varje gång man möter dem som bevisligen inte lullat med i tidsandan. John Smith var under hela sin tid i Demerara äcklad av slaveriet, tills han av omständigheterna även tvingades agera och ta publik ställning. Vad fostrar en människa att se? Vad ger henne moralisk styrka att handla mot sina egna intressen?

Thomas Harding tacklar inte just dessa frågor, men slaveriets moraliska komplikationer är ändå utgångspunkten i White Debt. Han inleder med sin egen motivation bakom boken: Som britt av judisk härkomst, med skadestånd av tyska staten i fickan, ville han i symmetrins namn konfrontera sin egen familjs inbladning i slaveriet (vilken var en öppen hemlighet), både genom att öka sin kunskap och tackla frågan huruvida skadestånd även borde delas ut för imperiets missgärningar.

Dessvärre blir Hardings insprängda reflektioner över historiskt ansvar, upprättelse och skadestånd tunnare än själva fallstudien. Hans diskussion om språkval, däremot, andas eftertanke snarare än krampaktig politisk korrekthet. Hans beslut att använda citattecken runt ”äga” och ”köpa” i relation till de förslavade fungerar till exempel bra som en mjuk påminnelse om att människor inte kan reduceras till handelsvaror. Likaså ger ”förslavade kvinnor och män” en mer temporär och mänsklig känsla än det mer avståndsskapande ”slav” – det tar man gärna till sig.

Tillbaka till Empirelands fågelperspektiv så sammanfattar Sanghera: Imperiets realitet av segregering, våld och stödjande infrastruktur (internatskolor, militär och så vidare) kom att cementera uppfattningen om den vite mannens överlägsenhet i det brittiska psyket. Det i sin tur, anser han, rättfärdigar en slutgiltig beskrivning av imperiet, även under dess sista 100 år, som en ”wilful, unapologetic exercise in white racial supremacy”.

Det är förtjänstfullt av författaren, och ett tecken på hans fredsmäklande ambitioner, att mitt i detta narrativ ge plats för data som visar att övergrepp och utsugning av kolonierna inte genomsyrade allt brittiskt, ens under imperiets glansdagar. Man kunde lätt ha lämnats med intrycket att ”alla var med på det”, men i själva verket, påpekar Sanghera, var det 5 till 10 procent av eliten som i någon form tjänade pengar på slavhandeln. Imperiets inkomster var under hela perioden större från världen utanför än från kolonierna, och av alla misstänkliggjorda statyer på landets gator idag har 8 procent direkta kopplingar till imperiet.

Var lämnas då dagens britter mot bakgrund av denna spretiga historia? Efter 20 år som Londonbo kan jag bekräfta att nationalchauvinism och nostalgi efter det eleganta, stolta imperiet utan tvekan lever kvar i stora delar av befolkningen. Det gäller vänner som himlar med ögonen över Queen and Empire, men som på andra sätt låter förstå att de inte kan motstå det förföriska i känslan av att vara ättlingar till en global elit med ett anspråk på en priviligierad situation. Och det gäller politiker av alla färger som inte kan låta bli att mäst­ra andra länder om hur man bör styra och ställa på den geopolitiska arenan.

Ett mindre anekdotiskt bevis på att imperialismens arv lever kvar är Sangheras observation av hur den utbredda nostalgin kunde utnyttjas i debatten om brexit. Där syntes det, menar han, att många britter lever i en dikotomi som bara känns vid två roller för en nation: den som imperialmakt och den som koloni. Det gjorde det lätt att sälja en skräckbild av Storbritannien som hunsad EU-koloni, i stark kontrast till löften om en ny storhetstid för Global Britain (en ofta upprepad slogan).

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Det finns dock enligt Sanghera en mer definierande orsak till den rasism som finns idag, än britternas känsla av utvaldhet: deras kollektiva och selektiva minnesförlust. Förpassad till glömska är inte minst bakgrunden till dagens multietniska Storbritannien. ”Föreställningen att personer med utländsk bakgrund skulle ha trängt sig in utan tillstånd och i avsikt att missbruka brittisk gästfrihet, är min tids mest definierande politiska narrativ”, skriver han. I själva verket bjöds dagens ”invandrare” aktivt in, poängterar han.

Asiatiska sjömän och indiskt tjänstefolk tillhörde de grupper som slog sig ner först. Senare, under efterkrigstiden, gavs rentav ekonomiska incitament till koloni-invånare för att ta upp arbete i Moderlandet. Det är ättlingar till dessa som utgör ryggraden i dagens multikulturella Storbritannien, understryker Sanhera. Eller, ”vi är här för att ni var där”, som aktivisten Ambalavaner Sivanandan uttryckt det. (För en skönlitterär spegling av karibiska arbets-immigranters gråmoddiga möte med det England av mjölk och honung som förespeglades i kolonierna, rekommenderas Small Island, av Andrea Levy.)

Det multietniska samhället skapades alltså på britternas eget initiativ och är lika gammalt som imperiet självt. Redan år 1500 var 6 procent av Londons befolkning av utländsk bakgrund och sedan dess har klagomålen på franska, ryska, irländska, judiska, afrikanska, karibiska och indiska grupper avlöst varandra och varit en del av samhällsdiskussionen. Segregation, friktion och ibland uttalade rasmotsättningar är något britterna har betydligt längre erfarenhet av än Sverige.

Ändå, och det är viktigt, har det i stort sett fungerat – bättre än på många andra platser. Betyder det att imperiet som sådant trots allt inte ligger bakom den rasism som finns i Storbritannien idag? Sanghera citerar historikern Bernard Porter som menar att britterna inte är mer generaliserande, förenklande eller benägna att använda stereotyper än folk i länder som inte haft kolonier. Snarare har det multikulturella inslaget via bakdörren släppt in värderingar och erfarenheter gjort samhället mer öppet och antirasistiskt.

Trots Sangheras huvudtes att white supremacy var en av imperiets grund­valar, så instämmer han alltså med Porter om att en mångkulturell realitet har motverkat rasismen. Bland annat pekar han på att Storbritannien under längre tid än andra europeiska länder välkomnat indier i parlamentet, pakistanier i bolagsstyrelser, karibier i läkarkåren och nigerianer i förvaltningen. Över tid kan människor inte låta bli att närma sig varandra.

Sangheras vilja till konstruktiv dialog är beundransvärd. I den andan är han noga med att lyfta fram positiva effekter av imperiet: att grunden till välfärdsstaten lades runt förra sekelskiftet när man upptäckte att rekryter till imperieadministrationen var av skandalöst låg kvalitet vad gällde både utbildning och hälsa. Reformer för skolhälsovård, arbetslöshetsbidrag och socialbidrag infördes för att stärka den brittiska allmogen och utgjorde bland annat en grund för dagens omhuldade statliga sjukvårdssystem NHS. Han påpekar också att vissa grupper i kolonierna vann på britternas närvaro, ofta som ett resultat av att kolonisatörerna helt enkelt var för få för att driva ruljangsen. År 1920 styrde 300 britter hela Nigeria vilket förstås ledde till att de utsåg administratörer och affärsmän i lokalbefolkningen.

Dessa soligare sidor av kolonialväldet är förstås allmängods, och del i svaret varför 59 procent av de tillfrågade i en undersökning för några år sedan uppgav att imperiet ”är något att vara stolt över”. Samtidigt, i en annan enkät, angav bara 8 procent av brittiska skolbarn att de stött på kolonialiseringen av Afrika i undervisningen. Det tyder på att landets bredare folklager bara i begränsad omfattning haft tillfälle att betrakta sitt förflutna med kritiska ögon. Inte osannolikt för att de tillhör historiens vinnare och att ingen enskild händelse katalyserat en omprövning av det slag som naziregimens fall innebar för tyskarna. Som svensk blir man först förvånad – fick de verkligen inte kolonialismens baksidor överstökade på 1970-talet? Vi läste ju om det i skolan, fast det inte var vi som gjorde det. Men däri ligger förstås svaret: Man känner alltid andras synder lät­tare än de egna.

En nyanserad upparbetning av historien, som varken döljer, förvrider eller verkar självspäkande, kräver aktivt lyssnande och en lyhördhet för nyanser som kulturkrigandet dessvärre underminerar. Sanghera gör ett tappert försök mot dess krigsherrar och krigsdamer och föreslår bland annat att istället för att riva statyer eller fridlysa dem, instifta en dag på året då man får kasta tomater på dem man ogillar. Och varför inte? Det råder brist på förslag på hur man kan tillåta protester utan att ge efter för dogmatism. Diskussionen måste få utvecklas över tid.

Britterna kan kännas svårtolkade, även efter lång tid i deras sällskap, och Empire­lands ger ledtrådar till varför: de många grupperna, motsägelserna, och lagren i diskursen skapar spänningsförhållanden som är mer komplexa än i Sverige och många andra länder. Onekligen något som försvårar Sangheras uppgift att reda ut begreppen.

Samtidigt är den svårfångade brittiska ambivalensen en källa till de vackraste kulturella uttryck landet bjuder på, den magiska ingrediens man har svårt att sätta fingret på. Som glimtar till i Londons parker som görs mer levande av en trädgårdsmästarens välavvägda asymmetri, i den mångbottnade humorn, i skådespelarprestationer med genialisk svårutgrundlighet, eller i koreografier som blir mer sinnliga för att något är litet skevt. ”Det är genom sprickorna som ljuset kommer in”, sjunger Leonard Cohen. Både Empireland och White Debt är sådana sprickor som det kommer att slås fler av i imperiets fasad innan nästa generation britter upplever att ljuset blivit tillräckligt starkt.

Cecilia Nikpay

Ekonom och frilansskribent.

Mer från Cecilia Nikpay

Läs vidare