Den amerikanska konstitutionens första tillägg är välkänt, även om den fulla texten inte alltid är det: ”Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the Government for a redress of grievances.” På tre rader behandlas religionsfrihet, yttrandefrihet och föreningsfrihet. Yttrande- och pressfriheten innefattas i nio ord: ”abridging the freedom of speech, or of the press”.

Detta kan, vad avser yttrande- och pressfrihet, jämföras med vår svenska reglering: i regeringsformen (2 kap. 1 § ), tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) samt, sedan i januari 1995, också art. 10 i Europakonventionen (EKMR), alltså en försvarlig mängd bestämmelser. Vi är med rätta stolta över TF, äldst i sitt slag vad avser skyddet för tryckta skrifter. Men tekniskt är den inte helt lätt tillgänglig med bland annat krav på dubbel kriminalisering, utgivares ensamansvar, meddelarskydd och en särskild processordning för prövning av tryckfrihetsmål; enda gången i svensk rätt där jury förekommer i brottmål. YGL, tillkommen för att möta den mediala tekniska utvecklingen genom radio, tv, film och video, är i väsentliga delar modellerad efter TF, och därför inte mindre tekniskt komplicerad.

”Mot vår tolkning av yttrandefrihet står i detta hänseende sharialagens tillämpning.”

Härutöver finns en reglering som inte är lika känd men icke mindre viktig: FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna (ICCPR). I dess art. 19 (som har sin motsvarighet i art. 19 i FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna, som ett slags paraply över de olika bindande konventionerna på området mänskliga rättigheter, MR) läggs yttrandefriheten fast i följande ord:

1. Ingen får utsättas för ingripande för sina åsikters skull.

2. Var och en har rätt till yttrandefrihet. I denna rätt ingår frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer av alla slag, i tal, i skrift och i tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt uttrycksmedel.

3. Utövandet av de rättigheter som avses i punkt 2 medför särskilda skyldigheter och särskilt ansvar. Detta utövande får därför underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är angivna i lag och som är nödvändiga

a) för att respektera andra människors rättigheter eller anseende,

b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen, folkhälsan eller sedligheten.

Art. 19 i ICCPR bär större likhet med det amerikans­ka första författningstillägget och art. 10 i EKMR än RF/TF och YGL. Skillnaden ligger i dess rättsverkan. ICCPR är inte gällande svensk rätt. Vi tillhör den så kallade dualistiska rättstraditionen ( som vi recipierat från Tyskland), varigenom ratificerade och bindande konventioner blir inhemsk rätt först om de inkorporerats eller transformerats till svensk lag. Den mångåriga diskussionen om EKMR:s ställning i Sverige, som löstes ut först genom riksdagsbeslutet år 1994 om inkorporering, handlade om just detta. Den senaste konventionen som blivit svensk rätt är FN:s barnkonvention. Andra konventioner, inklusive ICCPR, är, som det brukar heta, ”folkrättsligt bindande”, men inte del av svensk rätt. Dock, och det är viktigt att understryka, de tjänar likväl som ett viktigt tolkningsdatum vid tillämpning av svensk rätt. Annorlunda uttryckt: vid tillämpning av svensk rätt i en yttrandefrihetsfråga kan och får art. 19 i ICCPR användas för att tolka TF, YGL och art. 10 EKMR.

I likhet med vad som gäller för andra FN-konventioner på MR-området finns en så kallad övervakningskommitté som skall grans­ka de anslutna staternas efterlevnad av konventionen. Kommittén, FN:s Mänskliga Rättighets-kommitté (MR-kommittén), skall väl skiljas från FN:s Råd (! ) om Mänskliga Rättigheter. I den förra sitter 18 experter i sin personliga egenskap, i den senare stater, inte sällan sådana som utmärker sig för allt annat än god efterlevnad på MR-området (”skurkstater”).

MR-kommittén granskar stater, prövar enskildas klagomål på MR-området (om staten, vilket de flesta har gjort, underkastat sig en sådan prövning) och antar allmänna kommentarer till ledning för tillämpningen av ICCPR:s artiklar. År 2011 antog kommittén sin allmänna kommentar punkt 34 avseende yttrandefrihetsartikel 19. Kommentaren är antagen i full enighet av kommitténs samtliga medlemmar och har i kommitténs egen tillämpning stor normativ tyngd. Av särskilt intresse i detta sammanhang är vad som slås fast i stycke 48 i kommentaren: Hädelseförbud, dvs blasfemilagar, är – utan undantag – oförenliga med yttrandefriheten.

Det var ingen liten sak att kommittén, när kommentar 34 antogs, hade ledamöter från fyra muslimska länder som alltså ställde sig bakom kommentaren också i denna del. Vi är här långt från den så kallade Kairodeklarationen, vari muslimska stater ger uttryck för sin syn på yttrandefrihet och i art. 21 föreskriver, att just hädelse är förbjudet, i linje med att yttrandefriheten måste vara underkastad de religiösa påbuden i sharia, de religiösa lagar som kan utläsas ur främst Koranen.

De koranbränningar som senaste år förekommit i Sverige är ett prisma varigenom yttrandefriheten kan brytas. Perspektivet måste då vidgas till att omfatta också art. 20 i ICCPR som i sitt andra stycke påbjuder följande: ”Any advocacy of national, radical or reli­gious hatred that constitutes incitament to discrimination, hostility or violence shall be prohibited by law.” ICCPR ålägger alltså stater att förbjuda hets mot folkgrupp (HMF), något som de flesta av de anslutande staterna gjort. USA reserverade sig dock mot art. 20, när de anslöt sig till ICCPR, eftersom de ansåg att den kom i konflikt med första författningstillägget. USA saknar alltså HMF-lagar. I Sverige kommer HMF till uttryck i 16 kap. 8 § brottsbalken: ”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.” För grovt brott är strafflatituden lägst sex månader och högst fyra år. HMF är också tryckfrihetsbrott ( TF 7 kap. 4 § 11 p.) och brott mot YGL (5 kap. 2 §)

Koranbränningarna har som regel föregåtts av en ansökan hos polis om tillstånd till allmän sammankomst enligt ordningslagen. Polisen får enligt 2 kap. 10 § ordningslagen vägra en allmän sammankomst endast ”om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till eller med hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi”. I en ansökan skall enligt 2 kap. 7 § an­ges bland annat tiden för sammankomsten och dess ”art och huvudsakliga utformning” och vilka ordnings- och säkerhetsåtgärder som planeras. Enligt 2 kap. 22 och 23 §§ får polisen ställa in eller upplösa en allmän sammankomst som hålls i strid med ett avslagsbeslut eller om det uppkommer ”svårare oordning vid själva sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller om sammankomsten medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken”. Polisens beslut att inte bifalla en ansökan kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Fråga har uppkommit om koranbränning är straffbar som HMF och om den åtnjuter skydd inom ramen för yttrandefriheten. Före detta justitierådet Göran Lambertz har i en mycket lödig artikel i Svensk Juristtidning analyserat frågan och kommit till slutsatsen, att koranbränning är straffbar och inte åtnjuter yttrandefrihetskydd.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Hans uppfattning har dock inte lett till en allmän uppslutning bakom detta synsätt och väckta åtal. (Ett enda åtal har hittills prövats i första instans; åtalet och den fällande domen omfattar dock andra element än enbart koranbränning, vilket framgår av Linköpings tingsrätts dom.)

Förutom gränsdragning mot hädelse, som är straffritt sedan vi (till skillnad från bland annat Finland) upphävde förbudet häremot 1971, bör en gräns dras mot vad som omfattas av konstnärlig frihet. Hit hör de så kal­lade Muhammedkarikatyrerna år 2005 och Lars Vilks rondellhund år 2007. Inte ens Lambertz gör gällande att de senare omfattas av HMF. Det är alltså fritt att smäda Profeten. Precis som det stod konstnären Elisabeth Ohlson Wallin fritt att med sin utställning 1998 Ecce Homo i Uppsala domkyrka häda Kristus.

En av koranbränningar pressad regering (i potten ligger inte bara vår relation till den muslimska världen utan också vårt medlemskap i Nato) har avvisat tanken på att återinföra hädelse (något som dock Danmark överväger). Det har emellertid aviserats att ordningslagen skulle kunna kompletteras med en bestämmelse om ”rikets säkerhet” som grund för att inte tillåta allmän sammankomst. A prima vista är det en dålig idé, då ett så lösligt begrepp inbjuder till risk för missbruk för att stoppa demonstrations- och yttrandefrihet. I totalitära stater tillgrips inte sällan just hänsyn till rikets säkerhet för att förbjuda och hindra verksamhet. Risken att så kan ske också i demokratier är beaktansvärd. Under alla förhållanden bör det inte ankomma på polismyndigheten att pröva det rekvisitet, om nu lagen ändras, utan det får rege­ringen ta på sig i ett tillståndsärende. Den kan bäst bedöma de utrikes- och säkerhetspolitiska implikationerna, något som faller utanför polisens kompetens.

Läget i Sverige för närvarande är alltså att regeringen förefaller darra på manschetten, där den borde stå rakryggad och fast. Att ge efter för en upprörd och kränkt religiös opinion och exempelvis förbjuda koranbränningar (antingen genom utvidgad HMF eller återinfört hädelseförbud) bör överhuvudtaget inte komma ifråga. Redan löftet om att stoppa dem genom en ändrad ordningslag med föreskrift om hänsyn till ”rikets säkerhet” är illa nog. Vår stolta tryck- och yttrandefrihetstradition är värd att försvara. Varje eftergift på området kommer bara att följas av ytterligare krav från dem som inte förstår eller omfattar vår rättighetssyn. Det är som att mata duvor. De får aldrig nog. Och vi har som sagt FN på vår sida i synen på hädelse.

Mycket kan sägas om FN, det mesta inte särskilt smickrande: majoriteten av medlemsstaterna är, som bekant, hel- eller halvdiktaturer och hanteringen av MR-frågor inbjuder mest till allehanda cyniska betraktelser. Men när FN, låt vara i ett expertorgan, hamnat rätt är det något att lyfta fram mot den hycklande omvärld som med läpparna bekänner sig till FN:s höga principer. Mot vår tolkning av yttrandefrihet står i detta hänseende sharialagens tillämpning. Valet borde vara enkelt. Statsråd, varen starke!