Den prisbelönte arkeologen och författaren Jona­than Lindström berättar med lust, must och humor detaljerat och lärt om Sveriges nästan 15 000-åriga historia. En helt unik och beundransvärd insats, det måste sägas. Han har sammanställt massor av nya ”framförallt arkeologiska” rön till en läsbar helhet. Boken berör huvudsakligen tiden före medeltiden och den är över 600 tätskrivna sidor tjock. Det faktum att det tjugonde kapitlet berör tiden 1350–2022 på några få sidor säger väl något om var tyngdpunkten ligger. Det är, som han själv föga blygsamt konstaterar, ”första gången Sveriges historia tolkas sammanhängande över alla tidsepoker”. En pionjärgärning, med andra ord.

Kartor, grafik och bilagor är påkostade och vittnar om stora ambitioner. Berättarglädjen är heller inte att ta miste på. Att vara hövding under senneolitikum liknas vid att vara ordförande i en bostadsrättsförening; mycket jobb, blygsam ersättning men man får uppleva tacksamhet och respekt av alla i omgivningen. En typisk Lindströmformulering – så knyts historia och samtid samman med en glimt i ögat.

När jag började läsa historia vid Uppsala universitet i början av 1990-talet gav den litteratur som behandlade förhistoria en rätt positiv bild av livet under forntiden. Jägare och samlare krigade inte och levde i harmoni med naturen – så kan bilden lite tillspetsat sammanfattas. Den uppfattningen gäller knappast längre.

”Det han blottlägger är en förhistorisk värld som var långt mer sammanflätad än vad jag kunde föreställa mig.”

Livet under förhistorien var hårt och smutsigt. Lindström ger många exempel på de arkeologiska fynd som bekräftar att forntiden var våldsam och brutal. Människooffer, spår efter skalperingar och sannolik kannibalism, spår efter våld, strid och tortyr är relativt vanligt förekommande bland fynden. Människor dog unga och levde ofta med tandvärk, slitna kroppar och med dåligt läkta spår av våld. I en undersökning av skelett från Gotland uppvisar var sjunde man och var trettonde kvinna spår efter hårda slag mot skallbenet.

Män har i regel skador på vänster sida av kraniet eller skelettet – från strid ansikte mot ansikte med andra ord. Medan kvinnor verkar ha flytt och ofta fått sina skador bakifrån, på höger sida. Dessutom, tänker jag, många måste ha dödats och skadats utan att det blivit spår i skelettet – ett pilskott i magen, ett hugg över strupen, ett spjut i underlivet …

Riktigt bra böcker har ofta ett ärende, en tes eller ett budskap – en journalist skulle säga en vinkel. Då blir texten argumenterande och driven. Detta har dock inte Jonathan Lindström, mer än att berätta 14 000 års historia. Och det är förstås varken en liten eller dålig uppgift. Men det blir lik förbannat ”one damned thing after another” i över 600 sidor.

Själv förespråkar Lindström en metod som han kallar ”logisk inlevelse”; det vill säga att studera tillgängligt källmaterial, leta mönster och försök tolka utifrån den kunskap och livserfarenhet man besitter. Färdiga teorier bör undvikas, liksom förutfattade meningar om historiens lopp. Det är en sympatisk ansats, och jag kan själv hålla med om att en viss typ av humanistisk forskning i alltför hög grad handlar om att bekräfta en färdig teori. Sådant håller inte Lindström på med. Han tolkar och berättar.

Men trots Jonathan Lindströms enorma beläsenhet så förvånas jag över att han ibland inte verkar tänka eller resonera historiskt. Det Sverige vars långa hi­storia han skriver är i huvudsak det land som formades enligt 1809 års gränser. Det kan finnas goda skäl för att ta denna skapelse och projicera ytan bakåt i historien – men det är inget självklart. Men frågan problematiseras inte alls av Lindström. Han skriver om männi­skor som levde i ”vårt land” för tusentals år sedan, samtidigt som han på ett tröttande sätt ger slängar åt ”nationalistiska riksdagsledamöter”.

Han skriver vidare om människor för tusentals år sedan som kommer från ”Finland” eller har ”ryskt” ursprung. Människor för många tusen år sedan rör sig vidare i ”Polen”, ”Österrike” eller ”Ukraina”. Han skriver om myntverk i ”Iran” och ”Irak” på 700- och 800-talen. Det kanske förenklar berättandet men blir lätt lite historielöst. Varför inte använda geografiska angivelser istället?

På liknande sätt skriver han om giftermål för 10 000 år sedan. Hur gifte sig människor då? Hade män flera kvinnor? Var det säkert att avkomma var resultat av just giftermål, som han skriver (och inte våldtäkter av slav- eller tjänarkvinnor, fiendens kvinnor och så vidare?)

Och ska man vara petig så blir det kons­tigt när han envisas med att tala om förhistoriska ”globala” handelsnätverk och ”globalisering”, trots att han verkar avse kontakter inom framförallt delar av den euroasiatiska kontinenten. Men det han blottlägger är en förhistorisk värld som var långt mer sammanflätad än vad jag kunde föreställa mig.

Nåja, man har väldigt trevligt i Jona­than Lindströms sällskap. Han resonerar, berättar, gör jämförelser, ger exempel, gör små utvikningar. Han poängterar att kristendomen är odiskutabelt överlägsen hedendomen, och jag är benägen att hålla med – även om man kan höja på ögonbrynen åt sådana personliga värderingar av epoker och religioner. Ofta är hans reflektioner tänkvärda och välkomna, med vissa undantag: Jag läser inte en bok i historia för att bli uppläxad för att jag ibland äter en köttbit (när han ger sig in i dagens klimatfråga).

I efterordet argumenterar han engagerat om hur vissa av landets museer missköter sitt uppdrag. Det hänger ihop med hur nybörjare och ”mindre talangfulla forskare” ofta lägger allt för stor vikt vid teori och teoretiska utgångspunkter: ”En varningsflagg så god som någon är när ord du inte omedelbart förstår innebörden av dyker upp tidigt i texten, om det inte är en naturvetenskaplig text. Som bäst leder sådan terminologi och teori, exempelvis hetarki eller mikroarkeologi, till resursslöseri och banaliteter, som sämst, exempelvis kritisk teori, till att forskare tar sig fram med klassiska härskartekniker, raserar tilltron till demokratiska och vetenskapliga principer och sprider ett kunskapsförakt.”

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

En del museer har tagit denna anda vidare och låtit samtidsfrågor kväva nyfikenhet och kunskapslust. Istället är fokus på genus, förtryck eller rasism, skriver Lindström. Denna trend dränerar våra historiska och arkeologiska museer på sakkunskap och nyfikenhet till den grad att det hotar vårt demokratiska samhälle. Amen.

Alla goda berättare vet när de ska sätta punkt. Jonathan Lindström är förvisso en synnerligen god berättare, och jag förstår att hans förlag har jobbat hårt med att tygla denna rasande naturkraft. Men det uppstår ändå efter några hundra sidor en viss mättnad. Årtusendena, seklerna och fynden svischar förbi i en till synes ändlös ström, och Lindströms entusiasm överträffas bara av antalet fynd och studier han refererar till. Man ser ibland inte skogen för alla träd.

Boken är så full av rön, hypoteser och vetande att det är svårt att ge alla uppslag rättvisa: Hur många känner till de stora omvälvningar som skedde i Europa och Asien kring år 750? Eller alla förhistoriska klimatförändringar och deras konsekvenser? Eller allt vi numera kan ta reda på om Egtvedflickans liv och död på 1380- och 70-talen f Kr? Eller varför år 1335 enligt Lindström är det viktigaste året i Sveriges historia, från istiden till idag? (Träldomen avskaffades då.) Han bjuder på en utvikning om östafrikansk elefantjakt som faktiskt har en bäring på livet på Gotland på 600-talet.

Slutligen, detta är en imponerande tegelsten. Men kanske hade boken blivit ännu bättre om den inte fått bli så lång, även om den behandlar just Sveriges långa historia.