Kulturparadoxalt

Katarina Barrling

Kulturvärlden är inte lätt. Ena stunden är en kulturkanon omöjlig att fastställa eller rentav ett hot mot demokratin, andra stunden är det ett hot mot demokratin om en demokratiskt vald lokalpolitiker går vid sidan av den underförstådda kulturkanon som trots allt kanske existerar, och hävdar att symfoniorkestrar borde spela sådant de drar in pengar på (istället för osäljbara kanoniska stycken).

Det är intressant att demokratiskt folkvalda som gör sig hörda allt oftare ses som ett hot mot demokratin, men man börjar vänja sig.

Som Abbasvärmare kan man ändå glädjas åt att Sophia Jarl nämner Abba som lättuggat föredöme och inte Örongodis med Lars Roos – eller Ballade Pour Adeline med Richard Clayderman (som undertecknad råkar vara mycket förtjust i, men man får sätta de egna lättköpta preferenserna åt sidan för det demokratiskt goda).

Det är ännu inte fastställt om det föreligger ett samband mellan bildningsnivå och demokratiska reflexer, men en sak som står klar är att i Sverige är det högern som får representera den bottenlösa obildningen. I viss mån får nog högern skylla sig själv – den första Reinfeldtrege­ringens platt-teve som 30-årspresent till kronprinsessan Victoria ristade svårutplånliga spår i svensk borgerlighets kulturella cv. Andra borgerliga kulturhändelser som inte varit till gagn för dess kulturrykte är när Lena Adelsohn Liljeroth skar upp Makode Lindes ”Painful cake” på Moderna museet­ eller när Birgit Friggebo anförde We shall overcome som allsång på Folkets hus i Rinkeby. Uppförsbacken har inte blivit mindre brant av en utbredd materialism, där värde för högern verkar liktydigt med att tjäna pengar. ”En höger som ser shopping som det högsta mänskliga värdet”, som en rasande Torbjörn Elensky sammanfattar tangentens lutning (SvD 24/8 2023).

Eftersom människan är ett symboliskt djur sätter sig teve-apparater betydligt fastare i minnet än det faktum att Myndigheten för kulturanalys påvisade den otillbörliga påverkan på kulturlivet som en rödgrön regering faktiskt utövat. (Så fri är konsten)

”Vad som däremot torde stå fullkomligt klart att de flesta i kulturvärlden är vänster.”

Generellt skulle vara mer besjälade kulturbärare är oklart. Det sinnesbedövande jublet kring den årliga Melodifestivalsserien verkar i alla fall vara det mest partiöverskridande vi har i denna polariserade tid.

Vad som däremot torde stå fullkomligt klart att de flesta i kulturvärlden är vänster – åtminstone i så måtto att de definitivt inte är höger, och om de vore så, knappast skulle skylta med det.

Möjligen är det högerns stora omsorger om det ekonomiska kapitalet som gjort att det kulturella kapitalet kommit i skymundan, för omgivningen, men kanske också för högern själv? Till skillnad från i många andra delar av världen har höger i Sverige kommit att bli liktydigt med Rör inte min marknadsekonomi! De som kritiserar högern för att likt Oscar Wildes cyniker veta alltings pris men ingentings värde har vissa poänger. Men även marknadsliberalismen lär att det finns sådant som kollektiva nyttigheter, och dit hör inte bara försvar och infrastruktur, utan också kultur. Med tanke på hur såväl vänster som höger behandlat försvar och infrastruktur är det möjligen ett riskabelt argument att beskriva kulturen som ett mentalt försvar och en själslig infrastruktur, men likväl.

Populärt

Labour börjar om

Labourpartiet står inför krav på förnyelse. Risken är att de ger efter för populism för att snabbt återta makten, skriver Mats Wiklund.

Åter till det paradoxala. Det som Jarls kritiker förmedlar, är alltså att hon borde visa större respekt för just den kanon som många av dessa kritiker samtidigt annars inte vill kännas vid? Det vill säga den övergripande repertoar som dessa kritiker till skillnad från Jarl själva behärskar.

Ett kompromissvar på såväl kanon- som hot mot demokratidebatten vore därför att inrätta en särskild kommunkulturkanon. Jag instämmer med kulturvärlden i att kultur inte så lätt låter sig listas, men kanske kunde man tänka sig en skala med vissa gränsvärden, kanske inspirerad av decibelskalan? Utformad av kulturvärlden själv, givetvis. Oavsett skala är det miniminivån som är kritisk, och önskvärd nivå vore någonstans vid Pierre Boulez och Eric Dolphy. Mer lättuggat än så bör det inte bli. Det vore ett hot mot demokratin. 

Katarina Barrling

Docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Mer från Katarina Barrling

Läs vidare